Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

"Men vet du vad som är sorgligast av allt, Jenny Strömstedt?"

Alexander Letic
1 av 1

Alexander Letic

Debatt | 22/02/2014 14:00

Alexander Letic, född 1994, förklarar varför Jenny Strömstedt hade fel i sin krönika i Expressen: 90-talister är inte lata - att tro det är att svika en hel generation.

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

I dag läste jag dinkrönika ”En ny generation som vill glida genom livet", Jenny Strömstedt. Jag var tvungenatt läsa den två gånger, för att vara säker på att jag läst rätt. Visst är detimponerande att jag hade uthållighet nog att läsa hela krönikan och intetröttnade på aktiviteten med en gång? (Jag är ju ändå född -94, menarjag). 

För mig förändrades alltnär jag fyllde 16. Då måste man nämligen bestämma sig för hur man vill attens framtid ska se ut, och välja huruvida man vill satsa på sina gymnasialastudier eller inte. (Att välja bort gymnasiegången är inget alternativ för dåskulle man inte bara sudda ut alla chanser att få jobb, som redan är nästintill obefintliga, utan även bli socialt utfryst). För mig, som under hela minuppväxt fått höra att högskoleutbildning är grundpelaren för en trygg framtid,var valet lätt. Jag valde att satsa allt på gymnasiet.

Och nu vill jag prata lite om att nötamultiplikationstabeller, Jenny Strömstedt. För om man ska ha möjlighet attvidareutbilda sig, och få den där trygga framtiden, då måste man även få brabetyg i gymnasiet. Och man får intebara bra betyg, det krävs att man jobbar för dem. Så nötamultiplikationstabeller var det jag gjorde, minst sagt. Jag la tre år av mittsociala liv på is för att kunna ägna så mycket tid åt uppsatsskrivande som möjligt,och jag förlorade tre års sömn för att kunna sitta uppe på nätterna ochförbereda mig inför prov. Allt för att få den trygga framtiden allapratade om. En framtid inom vad? Det visste jag inte riktigt, jag hade nog intehunnit reflektera över det eftersom tiden i stället gick åt skolarbete. Sorgligtnog var jag beredd på att det skulle vara så här. Jag var beredd på att detskulle kosta, jag visste bara inte att priset skulle vara min egen hälsa.

För valet man gör som 16-åring påverkar hälsan. Isamma val där man väljer gymnasieskola och hur hög ens ambitionsnivå ska vara,väljer man även mellan välmående och bra betyg. I mitt fall tog det hela två årinnan kroppen slutligen sa ifrån. Jag slutade förstå vad jag läste i skolan.Jag kunde inte fokusera på föreläsningarna. Jag förstod ingenting. Jag blevsnabbt irriterad och trött. Jag började stanna hemma från skolan. Det fannshelt enkelt ingen mening att gå om jag ändå inte förstod någonting. Och jag varju så trött. Så trött att jag inte orkade träffa mina vänner, eller ens ätavissa dagar. Jag ville bara stanna hemma i min säng. För det fanns ingen meningmed någonting. Jag hade levt på ett bränsle som var slut för längesen, och tillsist tog det stopp.

18 år gammal hade jagdrabbats av en depression, utan att förstå det själv. En av Sveriges vanligastefolksjukdomar. Tack vare stödet från min omgivning, terapi och medicinering togjag mig igenom det. Och när jag väl kom tillbaka upptäckte jag att det fanns mångaklasskamrater i samma situation. För många. Jag hade bara inte märkt det. Ochvissa av dem kanske inte hade märkt det själva, just då. Vill du ha exaktstatistik över hur psykisk ohälsa har och fortsätter öka bland ungdomar, främstfrån och med gymnasieåren, föreslår jag att du går in och tar dig en titt påSocialstyrelsens hemsida. Jag lämnar en länk här för dig och andra läsare som ärintresserade. För mig är statistik i vanliga fall ogripbar, men blirplötsligt kristallklar när jag väljer att gå till min egen gymnasieklass. Engymnasieklass där nio elever led av ätstörningar, och ytterligare åtta avdepression. Majoriteten av min klass började som högpresterande A-elever,men på studentdagen saknade flera av dem fullständiga betyg. Pressen var heltenkelt för stor.

Jag önskar att detvar som du skriver, jag önskar att jag hade känt efter. För hade jag barakänt efter, hade jag inte pressat mig så hårt att kroppen till sist la av. Jaghade inte behövt börja med antidepressiv medicin, eller gå på psykologsamtalvarannan vecka. Jag hade inte lagt mitt liv åt sidan bara för att få så högabetyg som möjligt. För vet du vad? Trots mina höga betyg, som jag hade kämpatså hårt för, är det ren och skär tur om jag ens blir antagen som reserv på någonav de högskoleutbildningar jag sökt. Jag hade sluppit allt det här, om jagbara hade varit lite mer lustdrivenoch känt efter.

Det kan tyckassorgligt att jag och många andra i min ålder lever så här. Men vet du vadsom är sorgligast av allt, Jenny Strömstedt? Det är att du skriver en krönikaom det, men inte har någon aning. 

Alexander Letic

Är 90-talister latare än tidigare generationer?