Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!
15 029
reaktioner idag

Min första kvinnodag som kvinna

"Som transkvinna vill jag passera. Att passera betyder att omgivningen betraktar en som kvinna. Hur kan man veta att de gör det då?"

Det gäller mig den här gången! Kvinnodagen alltså. Jag är ju kvinna nu.

Var jag inte det förut då? Jo, i själ och hjärta har jag nog alltid varit det. Men det tog lång tid innan jag förstod det. Kroppen var ju inte en flickas. Men vad betyder kroppen? För en del verkar kroppen betyda allt. Men jag tillhör inte dem. För mig är det insidan som räknas. Och med män har jag aldrig känt någon samhörighet.

I vårt samhälle blir man bedömd efter hur man ser ut. Nu ser jag äntligen ut som mitt rätta jag – efter att ha tvingats klä ut mig till man i så många år. Mina herrkläder är skänkta till välgörenhet och kan förhoppningsvis skänka någon annan glädje eller åtminstone nytta. Mig gav de på sin höjd skydd mot väder och vind, men ingen glädje. Jag visste ju att det var tjejkläder jag egentligen ville ha. Tur att det finns unisexkläder i alla fall, så jag inte behövde tömma hela garderoben. Nu är den full igen. Med sådana kläder som jag verkligen vill ha på mig.

Att min kvinnliga identitet är mitt rätta jag känner jag väldigt starkt. Hur kan man känna det då? Ja, sådana känslor är väldigt svåra att förklara i ord. Men nu går jag för det mesta runt med ett leende på läpparna. Och ibland ler folk jag möter tillbaka. Det hände aldrig förr när jag var utklädd som man. Idag sa en äldre kvinna som stod bredvid mig vid köttdisken på ICA att det var så roligt att någon vågar ha en så ovanlig kappa. Sådant hände aldrig förr. Jag undrar om hon såg att jag var transperson.

Är man född som man kan man väl inte känna sig som en kvinna, säger en del. Då säger jag att den som inte själv är transsexuell kan inte föreställa sig hur det känns att inte få leva som sitt rätta jag. Personer som säger sådant är helt enkelt inte kvalificerade att uttala sig om saken.

Som transkvinna vill jag passera. Att passera betyder att omgivningen betraktar en som kvinna. Hur kan man veta att de gör det då?

Det kan man inte. De flesta säger ingenting och uppträder som om allt är helt normalt. Men är det inte just vad det är – helt normalt? Och varför skulle det inte vara det egentligen? Har vi i Sverige äntligen kommit till det stadiet att man kan få vara sig själv utan att folk stirrar eller slänger ur sig nedlåtande kommentarer? Ja, det beror kanske på hur väl man passerar.

För mig har andras attityd aldrig varit något problem under det år jag hittills har levt som kvinna. Ännu har jag aldrig råkat ut för någon negativ kommentar. Kanske är det för att jag känner mig trygg i mig själv? Jag känner ju så starkt att det här är mitt rätta jag.

Och idag är det alltså kvinnodagen. Min första som kvinna. Ett utmärkt tillfälle att fira min nyfunna frihet ordentligt!

J.G.N. Bergfors
Artikelförfattaren skriver till vardags deckare och släpper sin debutroman ”I dunklet döden” på Bokförlaget Semic den andra maj.