Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Mathias Novak: "När döden skiljer oss åt"

Mathias Novak
1 av 1

Mathias Novak

Debatt | 14/03/2014 09:04

"Ögonblicket du proklamerar din psykiska ohälsa är du inte längre definierad som människa - den svenska psykiatrin har fullkomligt havererat" skriver Mathias Novak, frilansande nöjesjournalist och psykologstuderande

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

”I Sverige är du inte psykiskt sjuk förrän du hoppat från bryggan.”

Jag förstod inte riktigt vad hon menade med det. På en psykavdelning i Västsverige satt vi uppe tillsammans mitt i natten och spelade kort. Hon hade fångat mig gråtandes vid sängkanten. Ensamheten och desperationen efter hjälp var outhärdligt smärtsam. Det hade gått över en vecka sedan sedan jag träffade min läkare sist och medicineringen som ordinerats tog successivt själen ur mig. Men den medmänsklighet som denna sjuksköterska och hennes kollegor omfamnade mig med gav mig en inre styrka som jag är tacksam för än idag. De initierade manifestationen av min inre värdighet som individ, när jag dagen efter skrev ut mig själv för att jag inte fick någon hjälp, och spolade ner tabletterna i toaletten. 

Kampen tillbaka till att finna livsglädjen var svår men jag hade alla förutsättningar att lyckas med hjälp av nära och kära. Idag är jag fulländad i min målsättning om att bli en fullt ”funktionsduglig” människa som kan behärska mitt inre mörker när det anfaller. Mitt problem är dock att alla inte har lika mycket tur eller förmågan att finna progressivitet i sin tillvaro. Självmordsförsöken bland unga svenskar har fyrdubblats det senaste decenniet. Det redogörs inte någon form av uppföljning bland de patienter som tas in akut, och många hamnar i en situation där de likt en ond cirkel pendlar mellan sin destruktiva vardag, och att ligga medicinerad i fosterställning på en avdelning - för att sedan läggas in och åka ut igen utan att få någon som helst berättigad vård eller överhuvudtaget remitteras till rätt instans. 

Närmare tio år senare befinner jag mig i en omvänd situation. Som åskådare istället för patient har jag observerat med kritiska ögon ett flertal liknande händelser. Jag anländer till den ungdomspsykiatriska avdelning där en av mina närmaste väninnor ligger inlagd för tredje gången. Hon återger för mig hur den ansvariga läkaren hävdat att hon trots sitt självskadebeteende inte anses vara tillräckligt sjuk. När hon kom till akuten och bad om att få bli inlagd av rädsla över att hon skulle ta sitt liv fick hon ett svar som lika gärna kunde ha varit en dolk i hjärtat:

”Då får du väl gå hem och göra det då. Jag vet inte hur vi ska kunna hjälpa dig mer här.”

Ögonblicket du proklamerar din psykiska ohälsa är du inte längre definierad som människa. Som om inte det sociala stigmat var nog måste du slåss för ditt liv i motvind även inom vården. Den svenska psykiatrin har fullkomligt havererat. Det handlar inte längre bara om nedskärningar och resursbrist, utan om ett fundamentalt problem där medmänsklighet och ett värdigt bemötande inte längre är integrerat. Var har kunskapen kring psykisk ohälsa tagit vägen när en självdestruktiv ung kvinna med anorexi inte längre definieras som tillräckligt sjuk? Hur kan man kräva av en människa som knappt är kapabel att stå på egna ben, att ta ansvaret över sitt eget liv och söka hjälp? Och vems ansvar är det att stoppa henne och så många andra, från att ta sitt sista andetag?

Mathias Novak, frilansande nöjesjournalist och psykologstuderande

Har du negativa erfarenheter av psykvården?