"Supporterkulturen är i grunden sjuk"

Jag älskar Djurgårdens IF. Jag minnsän i dag den första matchen jag gick och såg live – en jobbigförlust mot Malmö FF. Trots förlusten var jag upprymd efteråt.Jag kände adrenalinet som pumpade i ådrorna efter de gånger detvar nära mål, efter de gånger domaren uppenbart dömde fel ochefter de gånger Kim Källström, min stora idol, rörde vid bollen. Trots förlusten dröjde sig glädjeruset kvar från de tre målDjurgården gjorde. Jag kommer ihåg hur jag flög upp ur bänkenoch jublade tillsammans med min kompis.  

Det finns emellertid en sak jag minnsextra starkt. Det var en situation där en motståndarspelare hadebollen och vår egen spelare, Samuel Wowoah, kom bakifrån ochförsökte överrumpla honom. Wowoah är en av de svarta spelare vihade i laget på den tiden. 

I en viss sekvens av den här situationenhukar sig Wowoah för att hålla balansen och närmar sig därmedmotståndarspelarens bakdel. Just då hör jag den kommentaren somjag kom att minnas starkast från hela matchen. Den kom från en mani övre medelåldern som satt precis snett bakom mig. Han sa: ”Vadska du ner i röven att göra? Du är ju svart nog.”

Jag minns det likt ett skavandebrännsår som inte slutar att göra ont. Jag satt påfamiljeläktaren. Jag var tolv år gammal.

Jag fortsatte att gå på fotboll.Efter ett tag började jag stå i klacken. Oftast är det manligapoliser som patrullerar vid innerplan, framför klacken, men en dagvar det en kvinna. Någon skrek: ”Vad ska du göra med batongenefter matchen?”. Ett gäng andra skrek: ”Visa pattarna”. Och såfortsatte det.

Nu har jag återvänt till sittplatsoch mönstret håller i sig. I en av de sista matcherna förra åretmötte vi ett lag med en spelare med asiatiskt ursprung. Detta verkadereta upp två killar som satt framför mig. ”Risapa” och ”Åkhem till Kina” var två av de uttryck som vrålades när dennaspelare rörde bollen.

Kulturen på läktaren – som jaghittills beskrivit med enskilda anekdoter – målas upp ännutydligare om man tittar på semantiken och ordvalen i ramsorna och deotaliga vrål och utrop som sker varje match. 

En domare som dömerfel är en fitta, hora eller bög. En mörkhyad motståndare kan gottåka hem dit han kommit ifrån. En tränare för motståndarlagetuppmanas att komma till läktaren så att han kan få pannbenetinslaget.

Trots denna kultur blir reaktionerna påde så kallade supporterskandalerna alltid desamma. När supportrarstormar planen, när föremål kastas in och när människor skadasoch dödas i slagsmål upprepas alltid samma mantra. I krönikor, iuttalanden från VD:ar och ordföranden och i pressmeddelanden frånsupporterföreningar får vi höra: ”Det är alltid synd när ettfåtal får förstöra för så många andra”.

Dessa ”andra” beskrivs som frommalamm som går på fotboll och kramas lite när det blir mål, som taren picknick efter matchen och som alltid tar avstånd från våld ochannat klandervärt beteende. Under mina tolv år av stortfotbollsengagemang har jag alltid undrat vilka dessa ”andra” är.Står de i klacken? Sitter de på familjeläktaren? Jag vet faktisktinte.

Självklart är det bara ett fåtal somfaktiskt tar till nävarna mot andra supportrar. Självklart är detinte alla som kastar in föremål, även om de är ganska många.Självklart är det inte alla som skriker rasistiska uttryck, ävenom till och med dessa är förvånansvärt många. Och självklartkan man i detta ämne ge sig in i en diskussion om kausalitet ochkorrelation. 

Vad är det som faktiskt leder till våldsamheter? Ärdet kulturen på läktaren eller är det våldsamma personer somsöker sig till fotbollen för att få ett tillfälle att ge utloppför detta? Jag har, trots att jag nog har en ganska klar uppfattningi frågan, inte som ambition att reda ut de frågorna, de är alltför stora.

Men för mig räcker det med attkonstatera att kulturen på läktaren är sjuk. Och det kan jag lättkonstatera utan att behöva utreda det. Jag har varit där i ettantal år nu, jag har sett det.

Tänk om vi istället hade kommitlängre än att alltid skönmåla ”de andra”, att vi iställetkunde prata om de större frågorna som handlar om värderingar,attityder och normer. Men det fastnar alltid i det, att det verkarsom om våldet och bråkstakarna fungerar som alibi för alla deandra som också beter sig illa på läktaren. 

Det är som om detplötsligt blir legitimt att skandera att domaren är homosexuelleller en hora, eftersom andra gör allvarligare saker. Titta inte påoss, titta på dem, de är värre.

Jag tänker inte komma med någrapolitiska påbud eller förslag, och jag vet inte heller om detskulle vara en bra lösning. Det bästa hade naturligtvis varit omsupportrarna kunde hitta en egen metod för självreglering. Inteheller vill jag kväsa känslor. Man ska få vara arg, glad ochledsen på läktaren. Man ska få skrika, skratta och gråta.

Däremot vill jag uppmana allafotbollssupportrar till eftertanke och självinsikt. Man ska intebehöva stöta på rasism, främlingsfientlighet, homofobi, kvinnohatoch våld någonstans i samhället. Det gäller även påfotbollsläktaren. Låt oss för en gångs skull diskutera detta ochvara ärliga med varandra. Låt oss diskutera den sjukasupporterkulturen och vad vi kan göra åt den.

Lorentz Tovatt, Fotbollssupporter och språkrör för Grön Ungdom