"Psykisk ohälsa måste bemötas med samma respekt som andra sjukdomar"

Jag heter Klara Lundberg och är 18 år. I helamitt liv har jag klarat mig bra från både psykiska och fysiska skador. Men ihöstas smällde det till, ordentligt, på båda fronterna. Jag skadade mitt benvilket gjorde att jag inte kunde utöva den sporten jag älskar, jag blev fysiskthandikappad. Samtidigt som detta skedde gick jag in i en period som var myckettung psykiskt. Jag var stressad, okoncentrerad och konstant trött. Före dettaskedde hade jag varit en person som tog mycket för givet, som alltid var glad,som alltid presterade på topp och som absolut inte hade några sömnsvårigheter.Men när allt detta skedde kunde jag, som tidigare hade kunnat skriva sidlångauppsatser utan att blinka, knappt skriva en mening utan att få panik. 

Men eftersom jag är uppvuxen i ett samhälle där psykiska åkommor är någotoacceptabelt, valde jag att aldrig prata om mina psykiska besvär. Om någonmänniska frågade mig hur jag mådde svarade jag "med benet är det dåligtmen jag mår helt okej", detta var som ni kanske förstår en rak lögn. Jagvar inte okej, jag mådde dåligt. Men ändå skämdes jag. Jag ville inte att någonskulle förstå att glada, spralliga och något konstiga Klara, mådde dåligt. 

Nu håller jag på med min rehabilitering för mitt ben. När folk som jag intesett på länge kommer fram är, nästan alltid, deras första fråga "hur gårdet med benet". De visar sympati, stödjer mig och visar att de vill migväl. Samtidigt har jag en vän, han mår väldigt psykiskt dåligt just nu. Menändå är det ingen som ger honom det stödet som jag får. Det är ingen som frågarhonom hur det går med hans sjukdom, med hans rehabilitering, med hansvälmående. Varför ska jag som har en fysisk, konkret skada få mer stöd frånsamhället än en som har en psykisk abstrakt skada?

Svaret är antagligen att psykisk åkomma fortfarande är ett tabubelagt ämne ivårt land. Det är inte många som vågar stå upp och säga rakt ut att de mårdåligt psykiskt. Men detta kan man inte skylla på individen, utan det är densamhällsstruktur vi lever i som vi ska skylla på. Vi ska skylla på den när meroch mer ungdomar börjar må dåligt på grund av de högre krav som ställs. Vi skaskylla på den när folk som är runt och under 20 år blir utbrända. Vi ska ävenskylla på den när folk inte längre orkar kämpa mot sin sjukdom. 

Hur ska vi då göra för att motverka detta tabu? Jag tror det handlar mycket omatt folk själva måste inse att psykiska sjukdomar inte är värre än fysiska. Jagtror även att politikerna i detta land måste ta denna fråga på större allvar,när de pratar om sjukvården i Sverige, ska de inte endast ta exempel från denfysiska utan också den psykiska. 

För vi måste ändra på den utvecklingen som håller på att ske, måste vi få människor runt om i Sverige att förstå att psykisk och fysiska åkommor inte ska bemötas olika. Detta kan vi endast göra om vi är många, tillsammans.

Klara Lundberg