"Tro inte att politiker kan ta hur mycket skit som helst"

Tre utklädda människor håller upp plakat i en önskan om att en socialdemokratisk riksdagsledamot ska brinna. Det är såklart inte första gången något liknande händer, men för den enskilda politikern är det en lika stor händelse oavsett.

Alla reagerar såklart på detta. ”Vem gör sånt här?”, ”Hur kan det vara såhär?” eller kanske ”Ska vi ha det så här i Sverige?!” och så vidare. Det intressanta är dock att väldigt få av de som reagerar faktiskt visar sitt stöd tillbaka, de dagar hoten inte står på förstasidan. Tänk om vi som ser positivt demokratiska politiker kunde visa uppskattning tillbaka, för att väga upp mot liknande händelser? Skicka en kärlekshälsning istället för en hatisk sådan?

Det sker tyvärr sällan. Mer sällan än dessa hot. Och då måste jag ställa mig frågan: Vem fan vill bli politiker?

I grundlagen handlar yttrandefrihet om att du ska få uttrycka din åsikt så som du vill. Längre än så kan staten inte påverka, och bör heller inte göra. Men efter det offentliga beslutsfattandet kring lagen finns en lång gråskala angående vad det faktiskt innebär att kunna uttrycka sin åsikt. Då människan är ett gruppdjur är det svårt att aldrig någonsin påverkas av andras åsikter. Folks kommentarer om vad du bör och inte bör tycka spelar stor roll i hur du sedan presenterar dina ställningstaganden. För det är så att varje gång du backar i din åsikt om en fråga i rädsla för hot, så har du låtit mörka krafter vunnit.

Jag anser inte att staten ska gå hårdare åt här, det handlar om ett ansvar från civilsamhällets sida. Ska vi acceptera att politiker blir bemötta på detta vis? Svaret bör givetvis vara nej, men saken är den att i så fall måste vi agera. Lösningen kommer inte att bli en gåva från ovan, utan det handlar om de normer vi själva sätter upp. Galningar kommer dessvärre alltid att finnas, så det är svårt att hindra hot helt och hållet. Det vi därför måste göra är att lägga något i den andra vågskålen, något politiska företrädare är alldeles för svältfödda med: vanligt, hederligt stöd.

På något sätt har vi fått för oss att politiker aldrig behöver uppbackning, men tål hur mycket hat som helst. Som om de inte ens var människor längre. Även om det ibland kan verka på det viset, så är det knappast robotar som sitter på maktpositionerna.

Jag kan dra mig till minnes när jag själv för ett drygt år sedan fick en hatstorm riktad mot mig från avpixlat-hörnan. Det var inte kul. Jag hade tur och fick mycket hjälp från partiet i ryggen, men det är just det: vad händer med de som inte har det? De som inte vågar ta hjälp av partiet? Ska privatpersoner dra sig från att uttala sig i känsliga frågor? Eller de som tillhör en organisation utan vana att hantera liknande saker?

Demokratin har blivit en självklarhet i Sverige, det fria ordet likaså. Politikerna bara finns där och förväntas att sköta sina uppgifter. Med all rätt, förstås, så låt mig dock vara tydlig: Makthavare ska granskas, de ska kritiseras, de ska ifrågasättas. Men det behöver inte utesluta att vi också talar om att vi uppskattar när de gör något bra. Det får inte bli så att gemene man tar detta engagemang för givet. Bakom de ledande positionerna finns oräkneliga timmar ideellt arbete. För att ge sig in i något sådant fordras givetvis att det ska vara värt det i det långa loppet. Om de enda intryck politiker får från samhället är kritik och hot, så blir det ganska många fler minustecken än plustecken.

Frågan kvarstår: Vem fan vill syssla med sådant om bemötandet ser ut såhär?

Olivia Erixon, Centerpartiets Ungdomsförbund