"Oroväckande att vi vet så lite om den splittringen i EU"

Rapporteringenom EU har länge utgjort en väsentlig del av nyhetsbevakningen. På senare tidhar många stora utmaningar varit på tapeten. Krisen i Eurozonen, den utbreddaungdomsarbetslösheten i flera av medlemsländerna, den stadigt ökandekonkurrensen från de snabbast växande ekonomierna. Vart och ett av dessaproblem har tilldelats rikliga mängder spaltutrymme och sändningstid, men detär oroväckande att det pratas så lite om den växande separatismen inom unionensgränser.  

Innan åretär slut kommer både Skottland och Katalonien att hålla en omröstning omsjälvständighet. Belgien, som är symbol och säte för den europeiskagemenskapen, är i praktiken ett delat land som under långa perioder har ståttutan regering. På Korsika har sprängdåd och vandalisering i separatismens namn blivitvardagsmat, och alla symboler för franskt styre riskerar att förr eller senarebli demolerade. Situationen är lika svår i Baskien, Sydtyrolen, Veneto ochflera andra delar av Europa. Förespråkarna ser dessa processer som människorsnaturliga strävan efter självbestämmande. Kritikerna talar om chauvinistisktegenintresse.

Historisktsett har EU stöttat nationella, etniska eller språkliga separationer. Pånittiotalet bevittnade vi upprättandet av femton nya nationalstater till följdav Sovjetunionens kollaps. Från Estland till Moldavien vajade nationellaflaggor, och lyriska patrioter firade på gatorna. När enpartisystemet iJugoslavien avskaffades var det nationalistpartierna som tog hem segern, och efteren rad blodiga konflikter förvandlades de sex forna delrepublikerna till internationellterkända suveräna stater. Vägen till nationellt självbestämmande har inte alltidvarit vacker, men den har ofta ansetts nödvändig.

Vad gällerden inre separatismen är situationen betydligt dunklare. Baskernas kamp för självbestämmande har fåsympatisörer inom EU:s toppskikt. Kataloniens väg till självständighet har inteheller bemötts med någon entusiasm. Förnekelsen, eller oviljan att ta tag i problemetär så utbredd att det inte ens går att säga om de nya länderna skulle få behållasitt EU-medlemskap, eller om de skulle tvingas att ansöka på nytt. Men den isynnerhet viktigaste frågan är: varför ser vi en ökning av separatismen inomEU:s gränser?

Enligt denvanligaste förklaringsmodellen är problematiken av ekonomisk natur. Sedan denglobala finanskrisens början har andelen katalaner som vill se ettsjälvständigt Katalonien tredubblats. Det rika Flandern har ställts mot detfattiga Vallonien. Tysktalande Sydtyrolen vill inte längre beskattas av detkrisdrabbade Italien. Skottarna med sin Nordsjöolja föreställer sig en bättreframtid med lösare band till det ekonomiskt försvagade Storbritannien.

Det äroroväckande att vi vet så lite om den inre splittringen i EU. Vi matas dagligenmed fakta om rysk separatism i Ukraina, men den genomsnittlige medborgaren ärmed stor sannolikhet omedveten om splittringen i vår egen bakgård.  Separatismen inom EU har hamnat i skuggan avmer omvälvande händelser i omvärlden, men den bör inte ignoreras. Om den ingåri en naturlig utveckling kan vi hylla den, och jubla åt de olika folkens vägtill självbestämmande. Om den utgör ett symptom på någonting elakartat gör vibäst i att ställa en diagnos, så att vi kan bota problemet. Med tystnad löservi ingenting. 

Addi Svarogic, debattör