Vänsterpartist: "Jo, spädbarn ska visst ha rösträtt!"
"För även om det kan tyckas lite bökigt att gå in och peta i valsystemet är det ändå bättre än alternativet att två miljoner, en femtedel av svenska befolkningen, står helt utan representation i allmänna val" skriver Mattias Hamberg, vänsterpartistisk kommunpolitiker
För några dagar sedan publicerade Nyheter24 en debattartikel av Mattias Hamberg, där han skrev att spädbarn borde ges rösträtt.
Efter många och långa diskussioner i kommentarsfältet känner sig Hamberg nu nödgad att avsluta debatten med ett förtydligande där han även bemöter de många motargument som tagits upp av meningsmotståndare.
Ja, det blev ju ett jäkla liv det där. Jag som bara tänkte lägga in ett litet kort blygsamt inlägg i debatten om rösträttsåldern och sedan brakade bokstavligen helvetet löst. Så kan det gå ibland. Stundoms blev debatten hård och glåporden haglade över mig. Någon jämförde till och med mig med Hitler. Men mitt ibland all skit glimtade det ändå fram några vettiga invändningar jag såhär i ett uppföljande inlägg tänkte bemöta. För detta är nämligen ett seriöst ämne och vettiga invändningar ska såklart få seriösa svar. Men först en sammanfattning av mina argument till varför jag vill ge rösträtt även till nyfödda medborgare.
För det första är det en viktig demokratisk princip att demokratin ska omfatta så många som möjligt. Ingen ska bli diskriminerad på grund av kön, hudfärg, ålder eller utbildningsnivå. Och om man inte har möjligheten att själv utöva sin rösträtt ska man ha rätt att få sina intressen företrädda av ett ombud. Så tänker vi t.ex. när det handlar om gravt dementa och förståndshandikappade personer. Där har vi löst detta dilemma genom ett ombudssystem där en nära anhörig får rösta åt dessa. Jag tycker det är helt rätt. Självklart ska även dessas intressen representeras i val. Frågan är varför inte även barnen har samma rätt att bli representerade.
För politik handlar inte sällan om att väga olika intressen emot varandra. Stad vägs emot landsbygd, gamla emot unga, förmögna emot fattiga, arbetande emot arbetslösa och så vidare och inslagen av intresseröstning är tämligen stort. Och om då barnen står helt utan representation är risken stor att frågor som skulle gynna barnen på andra gruppers bekostnad prioriteras ner till förmån för frågor som genererar fler röster. Skulle vi till exempel kunnat låta skolan förfalla till dagens katastrofala nivåer om barnföräldrarna hade haft 2 miljoner röster ytterligare att förfoga över? Jag är ytterst tveksam.
Men så kommer vi till invändningarna. Några framförde exempelvis att vi måste värna om principen ”en skalle, en röst”. Och det håller jag med om, alla medborgare ska självklart ha lika hög representation. Men problemet idag är ju att vi har 2 miljoner skallar som inte har några röster alls och som därmed inte representeras. Det är där det demokratiska problemet ligger i mina ögon. Barn är ju faktiskt också medborgare och förtjänas att tas hänsyn till när vi fattar gemensamma beslut.
En annan vanlig invändning var att föräldrarna ju inte kan veta vad barnet egentligen skulle ha velat rösta på. Detta stämmer naturligtvis och vi har samma problem när det gäller ombudsröstningen för dementa och förståndshandikappade. Men i normalfallet är faktiskt det som är bra för föräldern även bra för barnet. Föräldern och barnet delar nämligen bostad, bostadsområde, socialgrupp och till och med plånbok i och med att föräldern är försörjningsansvarig, och det är betydligt mer än man kan säga om ombuden för de andra grupperna som omfattas av ombudsröstning.
Slutligen undrade några hur man skulle göra med barnet röst om det har flera olika vårdnadshavare, eller om vårdnadshavarna inte bor tillsammans? Här finns det olika modeller man skulle kunna använda sig av. Det första alternativet är såklart att föräldrarna helt enkelt får komma överens. Så gör vi ju redan idag när det t.ex gäller valet av skola, vilket är ett betydligt större och viktigare val i barnets liv. Annars kan man tänka sig en variant där barnets röst fördelas procentuellt bland samtliga vårdnadshavare. Andra har idéer som går ut på att låta alla medborgare få flera röster som de kan sprida ut hur de vill bland partierna. Med en sådan modell skulle vårdnadshavarna kunna dela rättvist på barnets röster. Det finns alltså sätt att hantera problemet rent praktiskt, det gäller bara att bestämma sig för det bästa.
För även om det kan tyckas lite bökigt att gå in och peta i valsystemet är det ändå bättre än alternativet att två miljoner, en femtedel av svenska befolkningen, står helt utan representation i allmänna val. Så jag tycker definitivt att ombudsröstning för barn är något vi bör testa och bli ett demokratiskt föredöme för hela världen. Det första landet som inför allmän och lika rösträtt för samtliga medborgare, smaka på det!
Mattias Hamberg,
Kommunpolitiker för Vänsterpartiet
