#queeraberättelser: "Jag är avskedad från samhället"

Jag var 22 år och hade ett jobb som programmerare. Fast inkomst, trivdes okej på jobbet. Fast inte riktigt. Det var under tiden som jag lärde mig mer om kön och började ifrågasätta vem jag var. Hur jag ville uttrycka mig. Så klart inte öppet dock. "I verkligheten" var jag ju liksom vanlig man. Det har jag ju fått lära mig och höra hela livet. Överallt, alltid från alla. "Det finns män och det finns kvinnor och så är det med den saken". Självklart trodde jag på det. Varför skulle jag inte göra det?

Med stöd av vänner började jag i alla fall experimentera hemma, bortom samhällets ögon. Köpte mitt första nagellack. Senare köpte jag även ett par toppar, till och med en kjol. Detta var väldigt svårt för mig. Hela mitt liv har jag fått lära mig att "det här är fel, det här är inte okej, sluta, du är konstig!". Men jag gillade det.

Det var strax efter som jag kom ut för första gången, via Facebook. Utan att ens veta vad jag kom ut som. Jag lade upp en bild på mig själv och kungjorde att "jag är queer!". Mer än så visste jag inte. Det enda jag visste var att jag inte kunde gå till jobbet dagen efter. Det var otänkbart. Det spelade ingen roll att ingen faktiskt hade uttryckt några öppet hatiska åsikter mot normbrytande människor. Det behövs inte, för det hela ligger inbakat i samhället. Det största motståndet har inte varit folk som öppet hatar mig, det har varit de "osynliga" normerna. 

Förväntningar. Okunskap. Ovilja att acceptera. Nog finns det folk som hatar öppet också, och nog är det också jobbigt, skrämmande, rent av livsfarligt ibland. Men det är inte bara det öppna hatet som gör ont, långt ifrån.

Jag sade upp mig omgående efter detta. Jag pallade inte gå dit och möta alla frågor. Förväntas motivera varför jag existerar, att bli ett "debattämne" i fikarummet. Jag klarade det inte. Jag blev inte avskedad för att jag var trans. Jag sade upp mig för att det är så jobbigt att vara öppet trans i samhället. Det är klart att det finns det en juridisk skillnad mellan de båda, men den kändes inte så viktig just då.

Nu har jag hunnit tänka igenom saker lite, jag har fått massor med inspiration från en massa fina människor och jag kan i dag stolt säga att jag inte är en man. Jag är genderqueer. Mitt pronomen är inte bara "han", det är "hen", och ibland "han" också. Det tog ett tag att fatta att det ens var möjligt, men det är det. Oavsett vad någon annan säger.

En av de svåraste sakerna att inse som transperson är att ingen annan har någon rätt att definiera dig. Det betyder dock inte att de inte kommer försöka. Fortfarande möts jag så klart av blickar och kommentarer när jag rör mig ute i det allmänna rummet. Fortfarande är folks första reaktion att försöka placera in mig någonstans i det binära systemet ”man eller kvinna”.

Om det är något jag vill säga omvärlden så är det: snälla, lyssna på de som aldrig får någon plattform i samhället. Anta inte att alla passar in i den snäva binära bilden av hur kön fungerar. Ofta hör jag om hur "jobbigt" det är att "ställa om sig" och "ta hänsyn till allt och alla".

Fundera ett slag över hur det kommer sig att var tredje transperson försöker ta sitt liv. Tror du det är för att vårt samhälle är fritt från diskriminering? Eller finns det en del att jobba med för att göra samhället till en plats där folk faktiskt kan delta på lika villkor?

Oskar Fransson