"Min mormor satt på Auschwitz"

Min mormor satt på Auschwitz och flera andra av nazisternas koncentrationsläger. Hon upplevde en fasa som vi, i denna privligerade del av Västvärlden, bara kan ana i våra ondaste mardrömmar. Hon satt där på grund av nazisternas människoförakt och hat mot en viss grupp människor. Hon satt där för att hon hade hjälpt en sjuk judinna med mat. Hon satt där för att hon hade gjort precis det som vi alla borde göra, hjälpt en människa som hade det svårt. Hon struntade i etnicitet, i religion och i hudfärg, hon hjälpte en medmänniska. För detta "brott" avtjänade hon 4 år i nazisternas läger. Hon lastade sina döda kompisars lik på lastvagnar. Hon såg sina väninnor föras till gaskamrarna och hon städade bort spåren efter dem när gasningen var över. 

Min mormor var en stark kvinna, kanske den starkaste jag någonsin träffat. Hon vägde 28 kg när hon kom till Malmö på sommaren 1945. I hela sitt liv fick hon leva med de hemska mardrömmar som kom om nätterna. Hon fick äta mediciner för att hålla dem borta. Hon fick äta mediciner för att hålla borta det som många av Europas högerextrema partier (nu inröstade i Europaparlamentet!) försöker förringa eller än värre; låtsas som om det aldrig har hänt. Hon fick äta mediciner på grund av minnet av det som Le Pen och Michaloliakos idag åter försöker införa i Europa. 

Mormor sa alltid att det som höll henne vid liv var värmen, både den psykiska och fysiska, mellan medfångarna. Värmen mellan polacker, ungrare, tyskar, tjeckoslovaker och fransmän. Jag tror på den värmen. 

Det är en ledsen tid nu, en tid då jag känner att min mormors minne har smutsats ner. Jag skäms för Europa, jag skäms för att vi så lätt glömt bort vår historia. Mest av allt skäms jag för att den här typen av åsikter återigen röstas på i Europa.

Linda Tegnebo