Yara, 16: "Sverige är mitt hem"

- 21/07/2014, 10:00 -
Yara Hyasat.

Yara Hyasat.

"Trots att jag har levt nästan hela mitt liv i Sverige, att jag har barndomsvänner, skola och framtid här – klarar Migrationsverket inte av att behandla mitt ärende rättvist", skriver Yara Hyasat, 16.

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Sverige är mitt hem. Här har jag bott i 12 av mina 16 år. För två veckor sedan, den 8 juli, fick jag reda på att jag fått avslag på min ansökan om uppehållstillstånd. Detta trots ändringen av utlänningslagen som trädde i kraft den 1 juli, som särskilt berör mig då jag är omhändertagen av sociala myndigheter. Ändringen innebär nämligen att ”synnerligen ömmande omständigheter” ändras till ”särskilt”, och det i sig innebär exempelvis att barn som är omhändertagna av sociala myndigheter eller barn som saknar kontakter i sitt hemland ska få stanna kvar i Sverige. I helhet innebär det att det ska vara enklare för barn att få uppehållstillstånd. 

Migrationsverket vill utvisa mig till ett land där jag saknar tillhörighet, och där jag inte behärskar språket tillräckligt för att klara mig. Jag har aldrig gått i skolan i Jordanien, och min enda framtidsutsikt är om min pappa gifter bort mig, något som han har haft intentioner till allt sedan 2012, då jag var fjorton år gammal. Min pappas planer om detta är också anledningen till att jag blev omhändertagen av de sociala myndigheterna, via LVU (Lagen om vård av unga).

När jag blev omhändertagen tog Migrationsverket tillfället i akt, placerade min mamma i förvar, och gav henne tre avslag inom loppet av en månad, för att försöka utvisa oss tillsammans. Min mamma mådde så dåligt att hon knappt åt någon mat på två månader. Till sist blev hon så dålig att hon åkte in och ut ur sjukhuset. 

Många frivilligorganisationer jobbade för att få ut min mamma ur förvaret, och Migrationsverket fick på så sätt till slut en smäll på fingrarna. De tvingades släppa ut min mamma, men i det läget hade hon inga pengar alls, ingen möjlighet att åka tillbaka till sitt hem, eller ens pengar på sin telefon att ringa någon anhörig med. Hon förklarade så klart läget för dem, varpå de svarade “Det är ju inte vårt ansvar.” Men rent juridiskt är det faktiskt deras ansvar att förse henne med möjlighet att ta sig hem. Så där var min mamma, utslängd på gatan, sjuk och utmärglad. Hon fick sova ute I två dagar, tills hon slutligen fick tag på min bror som skjutsade henne hem. . Min mamma var den enda anhöriga jag vid den tidpunkten hade som ville mig väl. Just henne bröt Migrationsverket ner och slängde ut på gatan, och det lämnade mig såklart i ovisshet om vad som skulle hända.

“Shit, nu har dom min mamma. Blir jag utvisad till Jordanien nu? I morgon? Om två månader? I dag?” Den 8 juli, dagen då jag fick reda på mitt avslag via min advokat, ringde jag Migrationsverket och förklarade att jag inte ville åka till dem tillsammans med min mamma för att motta beskedet av dem. Jag var rädd för att om vi åkte dit tillsammans skulle vi båda två bli lagda i förvar. Och ärendet gällde ju trots allt egentligen bara mig. Jag pratade med min handläggare, och sa att på grund av att jag är LVU-omhändertagen borde någon från socialtjänsten följa med mig, och så vitt jag vet var detta något som Migrationsverket accepterade. De ville dock ringa min mamma först.

Min mamma, vars svenska inte är så bra, fick därför ett samtal från Migrationsverket. Hon förstod förutsägbart nog inte vad min handläggare sa, så hon gav nästan genast över luren till min bror. Min bror vidarebefordrade, enligt min handläggare själv, inte all info till min mor. Men det är inte min brors fel, eller mitt fel, då det är Migrationsverkets juridiska ansvar att ha en tolk vid samtal om någon inte talar det svenska språket. Givet att min mamma inte förstod vad de sade, och Migrationsverkets misslyckande med att därför ordna en tolk, så dök min mamma inte upp. När, var, och hur hon skulle hon ta sig dit förblev oklart för henne.

Till Migrationsverket åkte jag därför med personal från mitt tidigare HVB-boende. Jag fick inte reda på varför jag fått ett avslag, då min mamma inte var där med mig. Därigenom bestraffades jag återigen för ett misstag myndigheterna begått. Migrationsverket försökte trots detta få det att låta som om det hela var mitt eget fel, för att jag inte agerade tolk mellan dem och min mamma, trots att jag absolut inte borde behöva göra detta enligt lagen. Trots min pappas intentioner till att gifta bort mig mot min vilja, och trots att jag har levt nästan hela mitt liv i Sverige, att jag har barndomsvänner, skola och framtid här – klarar Migrationsverket inte av att behandla mitt ärende rättvist.

Yara Hyasat