Tisdag 28 Sep
Stockholm

"Vi botar inte mobbing med mindfulness, Ann-Charlotte Marteus"

Malin Engelbrektsson
Malin Engelbrektsson. Foto: Privat

"Att utsättas för mobbing och tvingas ta emot äckliga kommentarer sätter djupare spår än du någonsin kan ana", skriver Malin Engelbrektsson.

Kommentera (1)
Kopiera länk
Dela
Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.
Läs mer
Om skribenten

Malin Engelbrektsson är frilansjournalist och författare. Senast i torsdags gästade hon TV4 Nyhetsmorgon där hon pratade om sin bok och alla sina år som utsatt för mobbning. Läs mer om henne här: malinengelbrektsson.com.

För det första, Ann-Charlotte Marteus, tror jag inte att du har en blekaste aning om hur det faktiskt kännsatt bli utsatt för mobbning och kränkningar. För du kanske var en av dem iskolan som spydde ur dig galla? Du har förmodligen inte upplevt det själv ochhar det därför svårt med att förstå allvaret i att många elever kastar taskigakommentarer hur som helst, när som helst, vart som helst och precis när detbehagar dem.

Jag däremot, har 15 årserfarenhet av utsatthet för mobbning, så jag är väl medveten om hur enkelt detär att ta åt sig. Att vara i tonåren, eller inte ens det, och tvingas ta emotäckliga kommentarer sätter djupare spår än du någonsin kan ana.

Det är ett tufft samhälle vilever i idag, inte minst för alla unga som brottas med både näthat ochkränkningar på skolgården. Unga är sköra, de lever för att upptäcka sig själva,men hur ska de kunna göra det om de ska behöva må dåligt över att någon ungetrycker ner dem till havets botten – även om det så är en engångsförteelse?

Du snackar om att mindfulness göratt man inte behöver ta åt sig av allt som sker, att vuxna lägger pengar på attträna bort sin skörhet. Fast jag tror det där är ren lögn, att man plötsligtskulle sluta give a fuck about everything negative. Vi är alla människor ochdet ligger i vår natur att påverkas de motgångar vi möter, och gör vi inte detdå är något fel.

Vi är inga robotliknandesoldater.

På grund av att en del eleverägnar sig åt att trycka ner andra, oavsett om det händer en eller flera gånger,finns det utsatta som mår skitdåligt. För vissa går det så pass långt att detar livet av sig eller utgör ett självskadebeteende.

Och tro det eller ej, men barn ärinte hårdhudade motorcyklister från Sons Of Anarchy som skiter i allt vad ”Jagbryr mig” heter. De har faktiskt känslor, och de tar åt sig så jävla mycket omnågon annan får för sig att säga till dem: ”Du var nog den fulastejag har sett. Inte konstigt att alla killar du är tillsammans med dumpar dig,eftersom du ser ut som värsta slampan! Du leker med killar, tror du är så jävlaperfekt, men det är du inte. Sanningen svider, lilla gumman! Gör en stor tjänstför världen och gå och häng dig, jävla hora.”

Exakt de där orden sa någraelever till en av mina kompisar.

Vet du vad? Hon gråter sig självtill sömns varje natt (varje!).

Hon grubblar över vad det är förfel på henne.

Hon känner sig oduglig ochvärdelös.

Fast det värsta av allt är atthon önskar att hon inte existerade.

Hon har försökt att ta sitt liv.

Är det så du vill att över 50 000barn och ungdomar ska känna sig dagligen, är det alltså då inte värt att varasådär anmälningspliktig som du helst inte vill att vi ska vara? Säg mig det,för jag är sjukt nyfiken, och jag slår vad om att resten av Sverige är detockså.

Malin Engelbrektsson
Frilansjournalist och författare

Görs det för lite för att bekämpa mobbing?
Tack för din röst!
Kommentera (1)
Kopiera länk
Dela