Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Polisen Marmgren: "Förbud mot tiggeri är inte rätt väg att gå"

Martin Marmgren, polis
1 av 1

Martin Marmgren, polis

Fredrik Hjerling

Debatt | 14/08/2014 20:02

"Alternativet är att istället se närvaron av tiggare som en påminnelse om att det finns fattigdom i världen", skriver Martin Marmgren, polis och miljöpartist.

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

"Många människor känner sigprovocerade och mår dåligt av att se medmänniskor tigga utanföraffären." Så skriver den moderata riksdagsledamoten CeciliaMagnusson i en artikel där hon föreslår ett förbud mot tiggeri.Förutom det absurda i att utsattheten beskrivs som ett problem förden som bevittnar den snarare än den som lever med den så sägerden kommentaren ganska mycket om dagens Sverige.

Vi har bilden av ett land där ingen ärriktigt fattig. Visst, vi vet att det finns ensamstående mammor,pensionärer, eller arbetslösa som får vända på varenda slant,men de har tak över huvudet och mat att äta. Och jo, vi ser att detfinns hemlösa som sover på gatan, men vi utgår ifrån att de fårsitt socialbidrag, att misären mer är en konsekvens av missbruk ochpsykisk ohälsa än av brist på pengar. Deras sporadiska närvaro igatubilden ställer inga krav på oss, de är myndigheternas ansvar.

Men sedan några år tillbaka harsituationen förändrats. Plötsligt finns det tiggare överallt. Ochderas närvaro vädjar till oss, ibland på ett direkt ochpåträngande sätt, men oftast indirekt, passivt, genom en nedsänktblick och en höjd skylt som vi upplever håller oss ansvariga föratt ett sjukt barn inte får mat att äta. Vi ser fattigdomen, menkan inte skjuta ifrån oss de uppenbara behoven genom att mentalthänvisa till sociala myndigheter. Det blir besvärligt.

Vi vet så klart att utsatthetentiggarna lever med är vanlig i stora delar av världen, men deninsikten är lätt att hålla borta så länge vi bara varseblirmisären via media. Det är nog därför som många av oss så starktogillar att behöva möta den i vardagen. De blir en påminnelse omen annan verklighet utanför vår relativt välmående bubbla, enverklighet som vi gärna vill förtränga och absolut inte ta ansvarför, speciellt inte om vi är medvetna om att vi bidrar tillutsattheten i världen genom hur vi lever, arbetar, konsumerar ellerröstar.

Här finns ett vägskäl. Vi kan somMagnusson skriver reagera med att bli ”provocerade”. Vi kanhantera obehaget genom att titta bort, rynka på näsan,misstänkliggöra eller kriminalisera. Men det drabbar inte bara derumänska tiggarna, utan även oss själva. Om vi vänjer oss vid attkategorisera människor i demsom förtjänar vår empati och dem som inte gör det, så riskerarvi att avhumanisera folk mitt ibland oss och bidra till att något avdet som håller ihop vårt land går sönder. Det skulle göra svagagrupper ännu mer utsatta och leda mot ett kallare samhällsklimatsom vi alla förlorar på. För människor mår bättre imedmänskliga och jämlika samhällen.

Alternativet är att i stället senärvaron av tiggare som en påminnelse om att det finns fattigdom ivärlden, och att låta sig manas till handling, till att hjälpa,engagera sig, tänka igenom vad och hur vi prioriterar i våra liv.Samt att verkligen ta fasta på att den romska tiggaren förtjänaratt bemötas med precis samma respekt och empati som alla andramänniskor vi möter på vår vandring längst gatan eller genomlivet. Vad sägs om att välja den vägen i stället?

Martin Marmgren, polis

Håller du med?