"Integration är den nya klassresan"
"Integration ska inte handla om att förändra beteende, synsätt eller utseende. Att tvinga de som kommit hit att göra klassresor för att accepteras är direkt inhuman", skriver Sam Fakhraie.
Sam Fakhraie är 17 år gammal, studerande och aktiv i SSU-Front på Södermalm.
"Sluta klä dig som en invandrare", sa min pappa. Jag var 13 år och tänkte gå till skolan iklädd mjukisbyxor. "Ska du inte gå ut med dina svenska kompisar istället?", frågade mamma när jag skulle träffa några av de nyanlända på Lappkärsberget. "Vi ska flytta", berättade mina föräldrar. Till Södermalm.
Det började när jag föddes. Jag brukade inte berätta för folk vad mitt riktiga namn var. Inte heller vågade mina föräldrar göra det. Men mitt fulla förnamn är Saman. Det står inte i mitt pass. Men det är vad jag heter. Det skulle först ha stått där bredvid mitt personnummer. Min far valde dock att rådfråga en vän innan han skrev på namnpappret till skatteverket. Denna vän var en iranier han med och han var säker i sitt svar. "Nej! Du vill väl att ditt barn ska få ett jobb?". Från och med den stunden heter jag Sam.
Jag har aldrig brytt mig om det där. Inte heller gör jag det idag. Dock fanns det en problematik. Jag glömde mitt egna namn. Jag glömde helt bort Saman. Det namnet mina föräldrar valde att ge mig. Jag blev endast Sam, som skulle få jobb en vacker dag. Jag vet mycket väl att Saman inte är ett svårt namn att stava, läsa eller skriva. Men det första arbetsgivaren får se är ens namn. Då ser Sam Fakhraie ändå bättre ut än Saman Fakhraie. Dessutom har efternamnsbytet alltid varit ett samtalsämne på middagsbordet. Det finns två krav. Det ska inte låta som att vi har bytt. Det ska inte kunna misstas för ”för utländskt”.
När mina föräldrar var klara med sina studier så var det dags att börja göra integrationens klassresa. Vi skulle hitta ett nytt näste för familjen. Dock så var min mamma fast i arbetslöshet sedan ett år tillbaka. Läget såg kritiskt ut och det skulle visa sig i slutet att hennes långa medicintekniska utbildning på fem år både på karolinska och KTH hade varit för inget. Idag jobbar hon som receptionist på en läkarmottagning i Husby. Jag misstror absolut inte att hon inte är lycklig med det jobbet. Särskilt som den mottagningen specialiserat sig på utmaningarna som finns i Husby. Men jag fylls av en misstro när jag tänker på alla tidiga mornar jag vaknade av att hon råkade slå till en stol vid bordet klockan 05 när hon pluggade inför sin tenta. Och att allt var förgäves.
Men vi skulle hur som helst flytta. Södermalm var målet. Här fanns de bra skolorna. Här fanns de bra barnen. Här fanns den rätta miljön. Min pappa hade fått en fast anställning på KTH som lärare och forskare. Vi hade åtminstone en fast inkomst på ca 29000. Men vad var priset för Södermalm? 14000 kronor i månaden för en hyresrätt är rätt svar.
Under tre års tid gick alltså ungefär halva vår inkomst till hyra. Varför? Jo, så att vi skulle kunna få det rätta kulturella och sociala kapitalet. Så att jag och min syster en vacker dag skulle kunna få jobb. Min mamma insåg att detta inte skulle hålla i längden. Hyreshöjningarna blev fler. Efterfrågan på tomma lägenheter i huset ökade. Hyreshöjning, hyreshöjning, hyreshöjning.
Tiden har kanske förträngt allt. Jag kommer dock ihåg när min mamma slutade söka jobb efter sin utbildning och blev vårdbiträde på det iranska ålderdomshemmet Persikan i Akalla. Tiden har kanske förträngt allt. Jag kommer dock ihåg när min pappa flyttade för att jobba i USA så vi kunde bo kvar. Varför? Jo, så vi kunde få vårt jävla, kulturella kapital.
Tänk på det nästa gång du känner för att påpeka ”Jag tänker inte ens på att du är från ett annat land”. Det är inte utan anledning du tänker så.
Mina föräldrar har hela livet jobbat hårt för att distansera mina egenskaper, intressen, åsikter och handlingar från sig själva och deras vänner i omgivningen. De har låtit den svenska skolan och det svenska dagiset i områden med socioekonomiska fördelar ta hand om uppfostran. Idag känner jag knappt någon tillhörighet till iranska traditioner och har börjat glömma det persiska språket. Varje dialog utmynnar alltid i gester och en slags ångest att komma på enkla ord. Idag kan jag inte längre prata med mina mormor, min morfar och inte heller med mina kusiner.
Detta är hur det ser ut när vi ställer kravet på att välja att bli integrerad eller inte. Att de som kommer hit av tusen olika orsaker ska bli integrerade har kommit att betyda ”ge upp allt, och försök bli som oss”. Men om jag hade fått välja hade jag inte blivit som er. Jag hade inte kommit hem och blivit mött av en mamma som jobbade dubbla skift. En pappa som bodde på andra sidan Atlanten för att jag ska få det bra.
På ytan ser vi ut som de perfekta invandrarna som kom hit och lyckades. De som blev svenska. För det var vad som krävdes för att bli accepterad. Mina föräldrar har alltid tryckt sig mot en vägg och tvingat den att flytta på sig. På andra väggen sidan fanns svenskheten och jobben.
Integration ska inte handla om att förändra beteende, synsätt eller utseende. Integration ska handla om att tillvarata varandras erfarenheter och låta de gynna båda parter. Att tvinga de som kommit hit att göra klassresor för att accepteras är direkt inhumant i min mening.
Sam Fakhraie,
Politisk aktiv kring frågan om integration
