Polisen Tobbe: "Min sorg är inget mot vad du går igenom"
"Nu kommer läkaren tillsammans med en kurator och en präst. Han går in och lämnar beskedet. Livet gick inte att rädda. I korridoren utanför hör jag och min kollega dina förtvivlade skrik genom väggarna", skriver polisen Tobbe.
Du skriker förtvivlat ut din sorg och jag känner hur hela din kropp börjar skaka. Jag håller om dig och du trycker dig hårdare mot mig. Du försöker gråta men kan inte. Den enorma chocken, din sorg och all din rädsla; allting är för mycket. För stort. Du fortsätter skaka och jag vet inte vad jag ska göra. Hålla om dig hårdare? Eller släppa taget helt?
Du börjar klandra dig själv. Snälla du, gör inte det. Det var inte ditt fel, du gav aldrig upp och du gjorde verkligen allt som stod i din makt. Men i slutändan var det hans beslut, hans och ingen annans. Jag försöker alltid uppehålla någon slags mental sköld för min egen skull. Men den här gången misslyckas jag, skölden går sönder och skriken letar sig genom uniformen, förbi skyddsvästen och hugger mig rakt i hjärtat. Jag tycker så fruktansvärt synd om dig. Dina skrik, all din smärta; ingenting lämnar mig oberörd och jag önskar så innerligt att jag kunde trösta dig. Men hur mycket jag än vill så jag kan inte. Ingen kan. Inga ord eller meningar i världen kan få dig att må bättre.
Så jag förblir tyst, fortsätter hålla om dig ute på gräsmattan där vi nu sitter. Jag blev tvungen att ta dig hit, bort från platsen, bort från det hemska du möttes av när du kom hem och nu måste bära med dig resten av ditt liv. Ditt liv som nu ligger i spillror, som aldrig kan bli som det var innan. Innan du kom hem. Jag känner hur tårarna är nära. Men jag vill inte börja gråta, jag kan inte, får inte! Jag tror inte att det är det du behöver. Skärp dig, Tobbe, börja inte gråta nu! Jag lyckas hålla tårarna tillbaka och fortsätter fokusera på dig.
Det du går igenom borde ingen mamma någonsin få uppleva. Eller pappa. Ingen förälder i världen. Eller någon överhuvudtaget. Men du gör det, och du gör det just nu.
Nu har ambulansen lämnat mot lasarettet. Såg du det? Ser du någonting överhuvudtaget; klarar du av att förstå allt som händer omkring dig? Är du medveten om alla människor omkring oss som nyfiket samlas och undrar vad som har hänt? Jag tror inte det. Jag vill be dom alla att dra åt helvete, sköta sig själva och sluta vara så nyfikna hela tiden. Men det kommer jag inte göra. Har ingen möjlighet till det. De får stirra bäst de vill. Men att de inte skäms! Fattar dom inte? Låt oss vara ifred. Låt mig göra mitt jobb! Jag sätter dig i polisbilen och kör till lasarettet. Väl framme går min kollega in medan jag håller kvar dig utanför. Han återvänder snart med en menande blick och tre ord: "Det är förberett."
Vi går in och möts av två sjuksköterskor. De tittar på dig, på mig, på oss. De vet. De förstår, ord är överflödiga. Vi går förbi receptionen, passerar väntrummen och bort till ett särskilt, avskilt rum. Du har aldrig varit där förut. Men jag har. Många gånger. Jag vet vad det är för slags rum. Det är fint där inne, sparsamt möblerat med en soffa, två fåtöljer och ett soffbord. På soffbordet står ett ljus och bredvid ligger ett paket näsdukar. Ett mysigt litet rum, men ändå inte. Det är ett rum där man väntar. Väntar på besked.
Detta är ingenting du känner till när jag sätter dig i soffan. Du frågar efter något att dricka och jag går iväg och för att hämta vatten. Jag hittar en vask med sådana vita plastmuggar man alltid ser hos läkaren. Jag fyller två stycken med vatten och går in till dig igen. Jag lämnar över muggarna och du dricker. En sjuksköterska sitter hos dig nu så jag lämnar rummet och ställer mig utanför dörren.
Nu kommer läkaren tillsammans med en kurator och en präst. Han går in och lämnar beskedet. Livet gick inte att rädda. I korridoren utanför hör jag och min kollega dina förtvivlade skrik genom väggarna. Vi tittar på varandra men säger ingenting. Det finns ingenting att säga. Jag mår skit. Men det bleknar i jämförelse med vad du går igenom. Kuratorn kommer ut i korridoren och jag berättar för henne att vi behöver lämna för att köra till stationen och avrapportera. Ska vi gå in och säga hejdå? Skriken har upphört och bakom dörren hörs inte ett ljud. Om prästen har lyckats få kontakt med dig vill jag inte störa. Kuratorn instämmer, kanske bäst att låta bli. Så jag lämnar dig där utan att säga hejdå, går ut till polisbilen och kör iväg. Det känns så fel, så dumt att bara försvinna på det sättet, men det var förhoppningsvis nog bäst för dig.
Och det är det enda som räknas.
För du har din helvetes sorg.
Tobbe, Lundapolisen
Denna text publicerades från början som ett Facebookinlägg.
