"Tiggarna sitter ju utanför alla butiker"
Fredrik Johansson: "När ska vi börja ta ansvar för homo sapiens sapiens? För när alla vi blir ett vi, så kan vi också ta tag i problemen och gemensamt förbättra världen"
Fredrik Johansson är 24 år och mellan två jobb.
När man generaliserar samhället så spökar en brist på kunskap och medkänsla som resulterar i dubbelmoral och orättvisa.
Nu känner man höstens kalla bleka fingrar famla en i nacken. Bladen byter färg, himlen är sällan blå och det mörknar tidigare. Man blir lite melankolisk. Precis så känner jag när jag ser den omåttliga mängden hat, orättvisa och brist på medkänsla som härskar runt om i landet.
Allt för ofta hör jag i min omgivning "Usch... Tiggare. Jag kan inte ens gå och handla utan att känna mig påhoppad av dem". Eller det mer vanliga "Nu är de i mitt område".
Jag säger inte att man måste ge pengar. Men ursäkterna är många. Ibland har man inte kontanter, tid eller så bara blundar man för det. Men har man bestämt sig för att inte skänka den där kronan i byxfickan som ändå bara kommer hamna i byrålådan, så kan man väl ändå vara trevlig nog att hälsa.
Det är inte bara tiggare som faller i gropen "dem". Det finns många som är utanför samhället på ett eller annat sätt, ser annorlunda ut, har en annan bakgrund, eller har en funktionsnedsättning. Då hamnar man i kategorin "dem".
I Sverige är det mångkultur. Det är väl underbart. Folk från olika delar av världen som har erfarenheter, saker att dela med sig av och ett nytänkande. Vi lär oss av varandra. Men även där hamnar vi i ett nät där det finns en uppdelning av "vi" och "dem". Dessa två ord har förstört ett helt samhälle, om inte en hel värld.
Dubbelmoralen är oundviklig att se. Aldrig skulle någon låta sin son eller dotter sitta och frysa med en tom kaffekopp utanför närmsta matvarubutik - eller låta sina barn bli förödmjukande och få skällsord slängda i ansiktet. Nej, då skulle det ju såklart vara en helt annan sak. För då finns det en närhet till människan som sitter där i fördärv.
Min kristna mormor sa alltid "Är det inte märkligt hur människor i svåra situationer alltid vädjar till Gud och ber om hjälp?" - Men när allt är bra då finns ingen tacksamhet, då är det inte så noga.
Människan liknar mer och mer en robot i dagens samhälle, själviska, monotona, och med tunnelseende. Bara våra egna problem är viktiga. Att grannen är bortrest och behöver hjälp med att hålla koll på huset? En sån enkel sak - Nej, jag reser aldrig själv så det får någon släkting ta ansvar för. Som bor 80 mil ifrån. Att vara hjälpsam är en riktig plåga, om man ska hjälpa till, ja då ska man ha betalt för besväret. Så verkar tankegångarna vara.
Det finns ingen "vi delar broderligt" eller "tjänster ger gentjänster" karaktär kvar i oss . Finns det något mer sorgligt och se, att det vi faktiskt gjorde som barn på automatik har byts ut mot ett suktande efter pengar. Det är så oattraktivt att ekonomin har blivit starkare än kärleken. Titta bara på hur det kan bli för ett par som separerar.
En för alla och alla för en, vi bor alla på en och samma jord och delar samma sol. Var det inte det vi fick lära oss i grundskolan. Det märkliga är att barnen har inga problem att se att vi är människor med lika värde. I regel är det vuxna människor i samhället med en totalt snedvriden livsåskådning - som sedan präntas in i barnen under uppväxten, och så cirkulerar det.
När ska vi börja ta ansvar för homo sapiens sapiens? För när alla vi blir ett vi, så kan vi också ta tag i problemen och gemensamt förbättra och ändra på de saker på våran planet som gör oss oense. Att gräva våra egna gravar har vi varit duktiga på i decennier. Nu är det dags för en världslig förändring.
Men var ska vi börja?
