"Jag hade ätstörningar, och tycker visst ni kan ge socker till era barn"

Jag har hängt med en aning i senaste tidens socker-debatter som handlar om huruvida det är rätt eller fel att ge sina barn socker. Till grunden för den här debatten ligger bland annat en nyutkommen bok, ”Det sötaste vi har” av vetenskapsjournalisten Ann Fernholm. Jag har inte läst Fernholms bok, men det verkar i alla fall som om den kopplar ihop alla sjukdomar i världen med sockerkonsumtion.

Expressens Frida Boisen hoppade sedan på det här tåget och beskriver i en uppmärksammad krönika ångesten över att servera sexårige sonen, inte bara godis, utan ketchup och makaroner. En våg av sockersanering har sedan dess sköljt över landet och till exempel så har flera förskolor infört en nolltolerans mot socker där det inte längre är okej att dricka juice till mellanmålen.

Jag är inte kostvetare och jag har inga egna barn att makaron-knarka, men det var inte särskilt länge sedan jag själv var barn. Och för en tio-tolv år sedan minns jag att debatten kring barn och ungdomsfetma gick ungefär likadant som den gör nu; skrämselartiklar riktade till föräldrar som förespråkar en återhållsam sockerkonsumtion och fettsnål kost.

 “Sockret påverkar hjärnan” skriver Frida Boisen. Det kanske det gör. Men jag kan berätta vad som påverkar hjärnan ännu mer än några portioner pasta i veckan; nämligen krönikor som Boisens. När jag var elva år åkte jag på ganska allvarliga ätstörningar till stor del på grund av medias överdrivna paranoia kring socker och allt som klassas som onyttigt.

”Vi vill självklart inte projicera vår kroppsfixering på våra barn” skriver Boisen. Men gissa vad? Barn är varken dumma eller blinda. Barn tar del av nyhetsflödet och tar åt sig av vad vuxenvärlden framhåller som sanning. Det var vad som hände i mitt fall.

På min mellanstadieskola sa våra lärare till oss att kroppsfixering var något vi så länge som möjligt skulle strunta i eftersom att det var ytligt larv tonåringar ägnade sig åt. Ändå så blev det på tapeten att byta ut mellanmjölken i matsalen mot lättmjölk eftersom att “fetma bland barn hade blivit ett så stort problem de senaste åren”. 

Tack och lov gick inte den motionen igenom. Men det förslaget tog jag åt mig långt mycket mer av än uppmaningen om att inte jämföra kroppar i omklädningsrummet. Herregud, I OECD:s senaste mätning av övervikt bland barn mellan fem och 17 år hamnar vi på plats 31 av 40. Alltså är vi inte ens särskilt tjocka.

Jag talar inte för ett osunt leverne där socker ska vara en del av det dagliga näringsintaget, utan anbefaller lite sunt förnuft. Jag och de flesta andra jag är uppvuxen med är uppfödda på korv och pasta, och ja, lördagsgodis på helgerna. Och ingen av oss är varken korkad eller överviktig. Medierna, och vi vuxna, måste ta ett ansvar för vilka signaler vi sänder ut till våra barn och ungdomar. Och att påstå att man blir tjock och dum av vanliga livsmedel som pasta och mellanmjölk är inte att ta ansvar. Det är att projicera vår kroppsfixering på våra barn.  

Mikaela Somnell