"Vi har inte valt att leva i könsmaktsordningen"

I dagens Sverige våldtas fyra kvinnor i timmen. 98 procent av alla sexualbrott begås av män mot kvinnor. Och en kvinna tjänar i dag 3,6 miljoner kronor mindre än en man under hela sitt yrkesliv. Tiffany Lindfors från Centerpartiets ungdomsförbund skriver i sin debattartikel att hon tycker att det är onödigt att tala om kön. Men berätta för mig hur det kan vara onödigt att prata om kön när vi lever i ett samhälle som präglas av en könsmaktsordning som gör män som grupp överordnade kvinnor som grupp?

Jag vet att Centerpartiet och resten av högern älskar att se alla samhällsproblem utifrån individer. Men det här våldet, den här diskrimineringen, det här som hindrar mig från att leva det liv jag vill leva, är ett strukturellt problem och ett strukturellt förtryck. Det är ingenting som bara drabbar mig. Det drabbar alla som har erfarenhet av att leva som kvinnor. Och det är ingenting vi har valt. Att framställa oss, vi som har de här erfarenheterna, som svaga och paranoida gör att Tiffany Lindfors bidrar till att upprätthålla könsmaktsordningen. Så länge våra erfarenheter förlöjligas och inte tas på allvar kommer vi inte att komma någonstans.

Att kvinnor även är de som, som Tiffany Lindfors skriver, delar med sig av de här problemen på bloggar och debattsidor är ingenting annat än fullständigt självklart. Eftersom det är vi kvinnor som drabbas av könsmaktsordningen är det även vi som har tolkningsföreträdet att berätta om våra erfarenheter. Feminismen är en rörelse för kvinnors fri- och rättigheter. De som definierar den feministiska kampen, de som står i det främsta ledet, ska och bör därför alltid vara kvinnor. Något annat vore fel. Det som Tiffany Lindfors gör i sin debattartikel när hon menar att vi feminister ska sluta prata om det som män gör och i stället kritisera oss själva, skapar en oerhört felriktad uppmaning som ärligt talat får mig att känna skuldkänslor. Skuldkänslor över att jag gör det som alltid är rätt; motstånd.

För det är min rätt att bli lack på snubben som tar upp fyra säten på bussen i morgonrusningen utan att ta någon hänsyn till oss som försöker sitta bredvid. Det är min rätt att ifrågasätta den manlige rektorn på min högstadieskola som inte gjorde någonting åt att killarna kallade i princip alla tjejer i klassen för horor med hjälp av boys will be boys-argumentet. Det är min rätt att bli arg på killen på krogen som tafsar på mig, eller som tycker sig ha rätten att vräka ur sig kommentarer om mitt utseende. Det är min förbannade rätt att som tjej ha fått nog av att leva i en könsmaktsordning och att agera därefter.

Det är inte vi kvinnor som ska ”ta mer plats”. Det är killarna som ska backa. Att säga till oss kvinnor att det är vi som ska ändra på oss, vi som ska anpassa oss och vi som ska rätta till det här, är att förskjuta skulden till de oskyldiga. Det är att skylla på de utsatta. Det är ett sådant beteende som i längden rättfärdigar att man till exempel i Sveriges rättssalar skyller en våldtäkt på offret; kvinnan.

Det är inte genom kvotering, eller genom att prata om könsmaktsordningens effekter på kvinnors liv som kvinnor framställs som en svagare grupp. Det är genom att, som Tiffany Lindfors gör, osynliggöra kvinnors erfarenheter och genom att förlåta mäns beteende. Det hjälper inte heller att tala om individer när man beroende på vilket kön man har de facto får olika förutsättningar i livet. Det resulterar snarare i att man ignorerar det strukturella problemet, i stället för att bemöta det.

Så nej, jag tänker inte sluta skriva insändare om kvinnors erfarenheter av att leva i en könsmaktsordning. Så länge de materiella förutsättningarna för ett jämställt samhälle inte förändras drastiskt kommer könsmaktsordningen dessvärre att bestå. Och då spelar det ingen roll hur stark du är som individ. Jag är stolt över att vara en del av ett feministiskt och socialistiskt ungdomsförbund som förstår det och som gör allt som står i dess makt för att förändra det.

Nadia Törnlund,
Ung Vänster Lund