"Hör upp svenska män – sänk era dreglande blickar från kvinnorna"

"Jag tänkte ha på mig en kjol ikväll, men jag orkar inte med blickarna så det fick bli något annat."

Vi sitter på ett av Stockholms mer klassiska sunkhak. Det är lördag och stämningen är på topp. Vårt gäng är en brokig skara, det skiljer 20 år mellan den som är yngst och den som är äldst. Men det är inget vi tänker på, ålder spelar ingen roll när en är bland vänner. Så vänder hon sig till mig, hoppar in en extra stol där på andra sidan bordet. 

"Snubben här bredvid är lite obehaglig. Han sökte kontakt och jag inte, ändå verkar han inte förstå, vill såklart inte ha det minsta med honom att göra."

Hon ser besvärad ut, samtidigt är det något i hennes sätt som säger mig att hon är van. Sen kommer det: "Det är alltid så här, jag får inte vara i fred. Finns ingen respekt nånstans. Jävla snubbar." Jag har hört historierna tusen gånger, hur kvinnor inte själva får bestämma vem de vill prata med eller sitta bredvid. Ändå vänjer jag mig aldrig. Det gör lika ont varje gång, för jag vet inte vad jag ska göra, eller om jag överhuvudtaget KAN göra något. 

Hon fortsätter sakligt berätta om klädvalet, hur hon alltså redan hemma måste planera för att minimera att hennes privata sfär inte kränks. Hur kvällen med andra ord aldrig kan vara som hon vill, hon måste alltid förhålla sig rådande könsnormer. Jag har som sagt hört liknade tusentals gånger. Ändå hugger detta i mig, hon verkar så uppgiven. Livet har knappt börjat och redan är hon luttrad. 

Jag skulle vilja rikta mig till alla män jag känner. Det är rätt många. Ni, och jag, måste skärpa till oss. Det här funkar inte längre. Jag orkar inte höra samma historia en gång till. Så jag har ett förslag. Om du som man under en dag, en vecka eller valfri tidsperiod du finner lämplig, helt enkelt sänker blicken. Låt inte dina ögon verka som en radar, låt din hjärna vila från bedömandet av andra en stund. Låt de som vill ta kontakt, på eget initiativ. 

Tom Jerry Boman
#sänkblicken