"Långa väntetider inom vården är skyldiga till mångas självmord"

Det har gått ungefär en månad sedan jag för fjärde gången under mitt 20-åriga liv, stoppade i mig massor av tabletter och hoppades att jag aldrig skulle vakna igen. Jag var trött, kände hopplöshet och hade sådan otrolig ångest. Det var som ett stort svart hål som åt upp mig inifrån och som tog över hela min kropp och själ. Jag orkade inte kämpa längre och jag varken orkade eller ville leva längre.

Men jag överlevde och jag bestämde mig ganska snabbt för att ge livet en chans till. Jag bestämde mig för att kämpa. Framför allt för min familjs skull, men också för min egen skull. Över en månad har gått sedan dess och jag har fortfarande inte fått någon direkt hjälp. Jag har visserligen träffat en läkare, blivit sjukskriven och fått utskrivet antidepressiva mediciner, men jag har ännu inte fått träffa någon psykolog. 

Jag har varken fått prata om mitt självmordsförsök eller om hur jag mår. Och det har gått över en månad sedan dess. Över en månad har jag fått kämpa för att hålla mig vid liv. Över en månad då allt jag velat är att få prata med någon. Få berätta om min tankar och mina känslor. För jag vill vilja leva. Men för att orka och vilja leva måste jag få professionell hjälp. Och den hjälpen dröjer alldeles för länge.

År 2013 tog ungefär 1600 personer sitt liv i Sverige. Var 6:e timme tar någon livet av sig och över fem gånger så många dör i självmord som i trafiken. Enligt socialstyrelsens statistik över dödsorsaker är självmord den vanligaste dödsorsaken bland unga mellan 15-24 år.

Jag tycker att det är hemskt att en person som kämpar för att orka andas, också måste kämpa för att få någon hjälp. Om inte jag hade haft min familj vakande över mig sedan självmordsförsöket, hade jag troligen inte levt i dag. Det är skrämmande att säga det, men det är tyvärr sanningen. Jag har tur som har en fin familj vid min sida, men jag tänker på alla människor som inte har någon anhörig som finns där, utan som ensamma måste försöka hålla ut tills hjälpen kommer. Jag tror att vi förlorar många människor där. Under väntetiden. En person som mår psykiskt dåligt och som tagit mod till sig och bett om hjälp, behöver få hjälp på en gång. Inte om några veckor eller om några månader. Då kan det vara försent.

Det är fruktansvärt att samhället sviker, att politiker inte engagerar sig mer eller prioriterar den psykiatriska vården. Det är fruktansvärt att så många väljer att blunda i stället för att räcka ut en hjälpande hand. Det är fruktansvärt att det inte görs mer för att hjälpa alla som mår dåligt, när vi ser att så många begår självmord. Hur kan vi bara stå och se på medan människor väljer att avsluta sina liv?

Vi måste agera och det nu. Vi måste våga prata om psykisk ohälsa och om den skam som många känner när en mår psykiskt dåligt. Hjälpen måste bli bättre och väntetiderna kortare. Vi måste kräva att politikerna prioriterar den psykiatriska vården.

Vi kan inte vänta längre. Jag vill inte förlora fler medmänniskor i självmord. Är ni med mig?

Hanna Olofsson