Johanna Sjögren Staf: "När jag ser bilden på Elle's nya plusmodell vill jag spy"

- 10/11/2014, 13:43

Privat/Courtesy JAG Models

Johanna Sjögren Staf: "När ska vi börja ta ansvar för att människor blir så fucked up som jag och många med mig har varit kring våra kroppar?"

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Vi svenskar är ett givmilt folk. Vi gillar inte att se bilder och reportage om svältande människor. Det gör oss ont och vi vill hjälpa. Utmärglade män, kvinnor och barn med trötta ögon som möter oss väcker något hos oss. Stör oss när vi öppnar vår välfyllda kyl. Många är de svenska föräldrar som använt världssvält som argument för att få kräsna, bortskämda och matvägrande barn att äta det vi vill, när vi vill. ”Tänk på dem som inget har.” Vi skänker pengar till bistånd. Till spannmål och näringslösningar som kan hålla människor vid liv. 

Att vi öppnar våra samveten och plånböcker är någonting att vara stolta över. Vi kan se andra som inte har det så bra som vi har det, och önska att hjälpa dem. 

Men sen då? Vad ger vi våra döttrar? Våra systrar och flickan intill på bussen? Vad ger vi tjejerna som håller in sin mage och fotar sig själv i en spegel på ett flickrum, och som inte äter kvällsmaten med familjen för att nästa bild ska bli bättre. Vad ger vi pojkarna som trycker på ”like” när de ser bilden på den tjocka pojken med undertexten som beskriver att han vill beställa så många pizzor som levereras kan. Som, med vårt goda minne som föräldrar, får kommentera nedvärderande under klippet på den kraftiga tjejen som dansar.

Det hade varit så skönt att kunna skylla det enbart på männen. Jag tänker på det ibland. På svältkulturen, och att den är skapad av män. För män. För pengar och makt. Sjuka ideal. Att män styr världen och så även kvinnors kroppar. Jag kan plocka ut de raderna och lägga ut på Facebook och få rätt många likes av kvinnor, tror jag. 

Att vi styrs, vi kvinnor, att vi är offer och att vi tvingas att lägga över vårt snedvridna tänk på våra döttrar. Straffa oss själva när vi tittar i speglar som visar alla detaljer som inte är perfekta. När vi bleker våra tänder så att de är vitare än våra tioåriga barns tänder, de som ännu inte druckit vare sig kaffe eller rödvin, rökt cigaretter eller gått ett nattpass med en och samma snus. 

Som om vi inte hade någon egen tankekraft, något eget ansvar och någon egen förbannad vilja.

Vi som utgör halva jordens befolkning och har hur stor makt som helst. Om vi ville ha den, ville ta den. Om vi ville nyttja den till gott istället för att förgöra varandra. Oss själva. Våra döttrar och systrar. Om vi ville hylla det friska. Det självständiga och varandra. 

I många länder är det så. Att kvinnors kroppar styrs av män. Till viss del även i Sverige. Men långt ifrån i den utsträckning som hade gjort det enkelt att skylla allt på dem.

Jag har klagat på människors utseende när min dotter har hört. Utan att en man höll en pistol mot mitt huvud. Mest har jag klagat på kvinnor. Oftast med ett tillägg om att det ändå är roligt att människor vågar vara olika. Jag har haft Nutrilett i kökslådan hemma, i lådan under popcorn och choklad. 

Jag har varit ambivalent och hyllat min kropp ena dagen. Att den är frisk och har burit och givit näring åt två fantastiska ungar. För att nästa dag förbannat alla spår de lämnat på och i den.

Så vad gör vi med våra döttrar? Våra systrar och flickan intill på bussen? När vi värderar i kilo och i storlek. Vi skänker med stora hjärtan, pengar för att andra flickor inte ska svälta med ena handen. Med den andra plockar vi bort förtroende, makt och egen vilja hos andra flickor. Vi ser på tv, utmärglade människor med trötta blickar, i läger, i trasor. Reser oss ur soffan för att gå och köpa en tidning med bilder på utmärglade människor, med trötta, målade ögon. Klädda i vackra kläder.

När jag ser bilden på ”ELLE Magazine's nya plusmodell” vill jag spy. Hade bilden varit i pappersformat hade jag nog gjort det. Men vill inte förstöra datorn, särskilt inte så här innan jul. Att kalla en ”normalstor” kvinna (vad det nu är) plus size är ett stabilt steg mot ytterligare västvärldssvält. Att hon har många plus råder det inga tvivel om, hon är vacker och kommer garanterat att bli framgångsrik som modell. Men vad händer med alla de flickor, kvinnor och män som ser bilden och texten? Vad gör det med oss?

Ska vi börja ta ansvar för i alla fall några inte blir så fucked up som jag och många med mig har varit kring våra kroppar? Ska vi se till att bygga upp en nation med stolta, starka kvinnor?
Ska vi skaka på huvudet missnöjt när vi ser bilderna om vem som gått upp i vikt, vem som nästan svultit sig till döds. Ska vi fortsätta köpa tidningarna och titta oss i spegeln och önska att vi såg ut som de? 

Vad ska vi göra med våra döttrar? Våra systrar och flickorna intill oss på bussen?

Johanna Sjögren Staf

--

Här är originalinlägget från Elle: