"De höll fast mig och sa: 'Du tittar ju på oss, då får vi ta på dig'"

”Men du tittar ju på oss, då får vi ta på dig”, säger han samtidigt som han trycker upp mig mot en vägg och tar mig mellan benen medan hans vänner håller fast mig. Hans blick genomborrar mina ögon på ett skrämmande sätt medan hans äckliga fingrar drar sig över min kropp. 

Jag är 16 år gammal och på något sätt så har jag fått honom att tro att min kropp är hans, att det är ok att han tar på den för att jag provocerar honom att ha sex med mig, eller det är åtminstone vad han tror att jag har gjort. Verkligheten är att han äcklar mig och skrämmer mig på ett sätt som ingen annan någonsin gjort.

Min reaktion är att skratta osäkert samtidigt som jag försöker ta mig ur deras grepp, min blick skriker ”hjälp mig” och ingen gör något även fast vi är omringad av lärare och klasskamrater. När jag äntligen lyckats ta mig ur deras grepp så går jag därifrån med en smäll på rumpan och skrattande killar som tror att jag är okej med vad de precis gjort mot mig, men min hjärna skriker: ”Låt mig slippa deras händer”. Jag går hem den dagen med gråten i halsen och hela min kropp vibrerar av att jag är så äcklad över mig själv, jag känner mig som skit, jag känner mig inte värd någonting alls och den känslan är så obehaglig att jag duschar tre gånger den kvällen.

Dagen efter är det samma visa, jag får en smäll på rumpan och någon kommer för att krama mig samtidigt som han tar på mina bröst och viskar saker i mina öron.  

Mina kompisar säger att jag är privilegierad att någon vill röra i mig, enligt dem så har jag tur att jag får uppmärksamhet och att jag inte borde oroa mig, eftersom killarna bara tycker om mig. Jag blir sorgsen som vanligt, lyssnar på deras ord och tror dem.

De brukade inte bara ta på mig, förstås, utan de tog på alla tjejer, men alla vi kände oss i början som att vi var tvungen att ta att de tog på oss, det var vad vi var uppvuxna med, att vi skulle få killarna att gilla oss. De kunde komma helt plötsligt och dra ner ens tröja för att se vad man hade på sig för BH, eller klämma på brösten för att känna om det var push-up eller vad de nu hade för skäl. De brukade låsa upp toaletterna när vi var där för att stå och titta på oss, eller låsa sig in med oss och försöka få oss att klä av oss. Jag vet inte om de gjorde samma sak mot mina vänner, men jag hoppas att de blev besparade förödmjukelsen och hatet nu i efterhand.

Jag kommer ihåg en gång när en utav killarna började ta på mig som vanligt, detta var vid tiden som jag verkligen hade tröttnat på det och verkligen inte klarade av ångesten att känna mig så äcklig längre. Men den dagen så började han röra min rumpa extra mycket och smeka den så fort jag gick förbi, och jag ville spy varenda gång. Så jag skrek åt honom att sluta, men det provocerade honom bara mer så att han tröck upp mig mot en vägg igen och tog på mig mer, denna gång på andra delar av kroppen. Jag började nypa honom, för han var starkare och jag kunde inte ta mig ur hans grepp. Han blev då sur och jag skällde ut honom på riktigt, alla var runt oss, ingen höll med mig. Jag skrek åt honom att jag inte ville att han skulle röra mig mer, att han inte fick röra mig. Han kom med motargumentet att jag rörde honom lika mycket, vilket gjorde mig svag, för jag kunde inte ens motbevisa honom då han blev surare.

Det slutade inte den dagen, han tog det som ett skämt och fortsatte lika mycket resten av tiden vi gick i samma klass.

Tre år gick jag med de killarna som tog på mig, varenda dag var det en smäll på rumpan, någon som klämde på mina bröst, jag fick ständigt höra hur jag praktiskt taget bad om att bli rörd, de fick deras händer och kroppar att låta som guld och att jag borde vara glad över att de rörde mig.

När jag äntligen kom ut ur den klassen och kunde gå vidare med mitt liv så träffade jag någon som älskade mig på alla möjliga sätt, inte för min kropp. Men oavsett vad så var det så jag upplevde det, jag klarade inte av att han rörde mig, jag trodde inte på hans kärlek. Förhållandet slutade och det fortsatte så och det är fortfarande så, min kropp är inte längre älskvärd i mina ögon.

Varenda dag sker dessa saker mot människor som varken ber om det eller har något skäl att bli utsatt för det, ingen ska bli utsatt för detta. Men ändå så händer det och ändå är det någonting som vi aldrig lär våra barn att det inte är ok. I dag finns ingen samtyckeslag och det måste ändras nu, även fast jag inte blev utsatt för större sexuella grepp, så var det fortfarande sexuella trakasserier och även fast jag sa nej så hade det inte räckt långt. Därför tycker jag att det är så viktigt med samtyckeslag, för att våldtäkt är våldtäkt så länge en människa inte vill. Nej är nej.

"Anna"