"Vad hände - varför hjälper vi aldrig gamla och gravida längre?"

Du sitter längst bak i bussen och har en halvtimme kvar av din resa. En höggravid kvinna kliver på vid nästa station. Bussen är full och ingen av människorna som sitter längre fram reser sig. Lämnar du din plats, går fram till den höggravida kvinnan och erbjuder henne att sitta ner och själv vara den som står upp resten av resan?

Egocentriska människor är något av det värsta jag vet. Förvisso handlar det ofta om mognadsnivån hos dessa människor, men jag ser dagligen kvinnor och män i alla möjliga åldrar som är skrämmande självupptagna. Är du vuxen, som du enligt mig är redan från den dag då du fyller myndig, tycker jag att det är givet att du ska kunna prioritera andras behov före dina egna - inte nödvändigtvis alltid, men när det är det enda rätta och när du själv inte är i behov av att prioriteras. Om detta inte sker naturligt, som jag har sett alldeles för många gånger, har du mycket kvar att lära i livet.

Personligen är jag den som älskar att le mot främlingar när jag möter dem. Jag kan få alla möjliga bemötanden tillbaka. Vissa reagerar med en kall blick, höjda ögonbryn eller sura miner som säger ”Varför ler hon mot mig? Vi känner inte varandra. Hon måste vara dum i huvudet.” Att jag ska framstå som dum i huvudet för att jag sprider glädje är fullständigt galet, och det säger definitivt mer om dem än vad det säger om mig. Men, så kommer det tillfällen då jag får ett leende eller en vänlig hälsning tillbaka och det gör definitivt min dag bättre. Och jag vet med säkerhet att deras dag också blev lite bättre, åtminstone i det ögonblicket.

Detta glädjespridande är inget som går att begära av människor i dag. Många vill gärna sitta i sin ensamhet, med hörlurarna i öronen och ignorera alla främmande människor som passerar. Det är aning tråkigt när samma person stänger in sig i sin lilla bubbla alla dagar i veckan, men jag medger absolut att det är acceptabelt. Man behöver inte alltid vara tillmötesgående. 

Däremot när den 90-årige mannen trillar på trottoaren och ingen reser sig direkt för att hjälpa honom har det utan tvekan gått för långt. Efter några minuter av att ha stått alldeles osäkra och förvirrade, reser sig enstaka personer upp för att hjälpa den stackars mannen. Givetvis sker det inte alltid på det här viset, men jag har upplevt det och blev förfärad när jag med min 158 cm korta kropp trasslade upp mannen medan människor som borde och kunde ha hjälpt till i stället bara iakttog händelsen tills jag fick be dem att hjälpa till.

Vad väntar du på? Det är inte du som är hjälplös. Res dig upp direkt, var först på plats, och även om du inte vet exakt vad du ska göra så gör något. Reagera och agera. Visa omtänksamhet och medmänsklighet. Erbjud den höggravida kvinnan på bussen din plats och hjälp den gamle mannen upp. Den tacksamhet du får tillbaka går inte att jämföra med allt guld i världen - jag lovar. 

Om det osäkra och dessutom själviska beteendet sprids och smittar av sig på fler kommer det i slutändan att vara du själv som ligger där på marken, 90 år gammal, och ingen kommer att resa sig för att hjälpa dig. Du kommer att behöva trassla dig själv upp medan din omgivning stirrar förskräckt på dig tills du kanske, om du lyckas, står på dina ben igen.

Det är dags att vakna. Bry er om era medmänniskor och få på så vis en bättre vardag, men framförallt ett bättre samhälle. Ge, och ni kommer att få omätbar glädje och tacksamhet tillbaka.

Linda Dahl