"Jag var övertygad om att det bara drabbade en viss sorts kvinna – tills det hände mig"

Idag, den 25 november, är det den internationella dagen föravskaffandet av våld mot kvinnor, och det känns därför aktuellt attuppmärksamma detta ämne.

I min erfarenhet har de allra flesta någon slags bild avvåldsutsatta kvinnor, och att de har en viss typ personlighet. Alltför ofta harjag bevittnat debatter, både i det offentliga rummet och till vardags, därdessa kvinnor målas upp som några slags sköra varelser som inte visste bättre.Ibland beskrivs de till och som lite dumma, för att de stannade kvar i ettdestruktivt förhållande. En del sträcker sig till och med så långt att hävdaratt de förmodligen gjort något så de förtjänade att bli slagna. Många frågarsig varför, varför stannar en kvar, och hur kan en älska någon som slår en?Känner du igen dig i de här tankegångarna? Jag måste väldigt skamset erkännaatt jag en gång i tiden tänkte i liknande banor. Jag har aldrig tyckt att våldär rättfärdigat, men jag var helt övertygad om att det här bara drabbade enviss sorts kvinna, tills det hände mig själv. 

Varje kvinna som utsatts för våld i nära relationer har enalldeles egen historia, men vi bemöts ofta på samma sätt, och som om vi vore enoch samma person. De här föreställningarna och tankegångarna är oerhörtproblematiska, framför allt för att de till viss del lägger skulden på den somblivit utsatt för våldet. Genom att peka ut en viss personlighetstyp, och vissakaraktärsdrag, uppstår en falsk föreställning om att våldet skulle kunnat undvikas,om kvinnan i fråga hade betett sig, eller varit annorlunda. Det blir en slagsdubbelbestraffning. Viktigast av allt är det dock att komma ihåg, att även omen är på ett visst sätt, så är det aldrig någonsin den drabbades fel, att denhar utsatts för våld.

Det har även talats mycket om att väldigt få fall i den härkategorin tas upp i domstol, och jag kan bara tala för mig själv, och hur detkändes när brevet från tingsrätten trillade ner i brevlådan. Beskedet kom somen käftsmäll, jag hade samlat alla styrka jag hade när jag valde att anmäla.Bara tanken på att möta honom i rätten gjorde mig illamående och svimfärdig,samtidigt ville jag att rättvisa skulle skipas. Jag ville visa att det här, detdu gjorde mot mig, är inte okej. Åtalet lades ned på grund av bristandebevisning, men för mig kändes det som att det stod ”vi tror dig inte”.  Jag förstod inte, jag förstod verkligen inte,hur kunde det värsta som hänt mig i hela mitt liv kunde få ett så orättvistslut?

Den här händelsen har spelat en väldigt stor roll i mittliv, för det var den som gjorde att jag bestämde mig för att läsa juridik. Jagville förstå hur det fungerade, och varför det slutade som det gjorde i mittfall. Idag vet jag att ett nedlagt åtal, inte är lika med att inte bli betrodd,och att det inte går att sätta in alla våldsutsatta kvinnor i ett fack. Dåfrågar jag mig, är det verkligen meningen att alla som befinner sig i sammasituation som mig, ska behöva börja läsa juridik, för att komma till sammainsikt som mig? Eller är det dags att förändra samhällsattityden, och deföreställningar som finns gentemot våldsutsatta kvinnor?

Det måste även uppmärksammas, att det finns många otroligtmånga människor som inte skuldbelägger våldsutsatta kvinnor. Som vet att det ärett komplext problem, som inte går att avfärda genom att påstå att det är enviss typ av kvinna som utsätts för det här våldet. Men, så länge dessaattityder existerar och bidrar till att många känner sig skuldbelagda och ickebetrodda av samhället, så är det viktigt att inte fråga hur någon kan älska enperson som har slagit dem, utan istället fråga, hur någon kan slå en person somälskar dem.

Nathalie Holvik