"Bråvallas bokningar hämmar både jämlikhet och ungas kreativitet"

Det tar emot att skriva det här. För det första för att det ytterligare påminner mig om vilket ojämlikt samhälle vi lever i. Men även för att jag genom detta kommer ge festivalen Bråvalla gratis reklam trots att de har en rent ut sagt kass representation hos sina hittills släppta artister. Men det måste uppmärksammas, annars kommer vi ingen vart. Det kan inte fortsätta såhär. I dagarna släppte festivalen Bråvalla sina första artister. 24 av 25 artister var män, 25 av 25 var vita.

Snedfördelningen är problematisk i sig, men är även problematisk på så sätt att om vi ska få ett samhälle där ditt kön, din hudfärg, sexuell läggning, funktionalitet, o.s.v. varken ska gynna eller missgynna dig, så måste vi arbeta på alla plan. Ingen kan tänka att ”det är någon annans ansvar”, utan alla måste dra sitt strå till stacken hur tröttsamt den än är. Annars kommer festivalscenen fortsatt vara ojämlik, det sexuella våldet som framförallt drabbar kvinnor kommer inte minska, män kommer fortsatt ha svårare än kvinnor att söka hjälp vid psykisk ohälsa, och vi kommer aldrig få en kvinnlig statsminister.

Såväl den svenska som den internationella musikscenen är bred. Att boka festivalakter med större spridning gällande exempelvis kön och hudfärg är inte svårt, och skulle man tycka det kan man få hjälp av t.ex. rättviseförmedlingen. Det finns alltså inga ursäkter för denna fördelning, utan den enda ärliga förklaringen måste vara att Bråvalla inte vill ha en scen som liknar befolkningen.

Varje år är det festivaler, vilket många menar är sommarens höjdpunkter. Varje år blossar också debatten om artistbokningar upp. Förra året hade de tio största festivalerna i Sverige 76 % mansdominerade akter och endast 19 % kvinnodominerade akter. Detta kan jämföras med att det i befolkningen föga förvånande finns ungefär lika många kvinnor som män.

Representationen är förutom som en del av ett bredare jämställdhetsarbete även viktig för framtida musikbransch. Musik och annan konst måste vara tillåtande och inkluderande. När jag som tioåring satt och tittade mig omkring bland oss som skulle uppträda på kulturskolans gitarravslutning såg jag ingen annan tjej. Det var heller ingen annan som sjöng till sitt gitarrspelande, där var jag ensam. Lyckligtvis fortsatte jag på mitt spår och på avslutningarna några år senare var det både fler som sjöng och fler tjejer på scen. Självklart var detta inte min förtjänst, det menar jag verkligen inte. Det jag vill lyfta är dock att ser man att någon annan exempelvis sjunger på scen blir steget till att själv göra det kortare. På samma sätt behövs en bred musikscen som utmanar våra föreställningar om vem som platsar på en festivalscen, eller vem som borde spela vilket instrument, för att fler unga ska våga utforska sin egen musikalitet och vara kreativa. För jag kan erkänna att när jag var ensam tjej och enda sjungande akten på de där gitarravslutningarna kände jag mig inte helt bekvämt. Men när fler var som jag, då kändes det tryggare och mer okej att musicera som jag ville.

Josefin Sasse,
Språkrör Grön Ungdom Väst