Ivar Arpi: "Alla svenska tidningar borde av solidaritet publicera Charlie Hebdos satir"
"Satir kan vara kränkande, ja. Det ingår i själva genren. Det finns ingen satir som är helt politiskt korrekt, som är kliniskt ren från kränkningar mot någon etnicitet, religion, kultur, eller någon annan grupp. Satir är alltid elak mot någon. Men när den är bra så drar den ner byxorna på makten."
Gillar du artikeln?
Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få fler artiklar som denna direkt i din inkorg - helt kostnadsfritt.
Ivar Arpi är politisk skribent och borgerlig debattör. Han har tidigare arbetat som ledarskribent på Svenska Dagbladet, Göteborgs-Posten, Hallandsposten och Liberala Nyhetsbyrån.
I dag är han redaktör på det borgerliga samhällsmagasinet Magasinet Neo.
Följ honom på Twitter: @Ivarpi
Tidigare i dag sköt terrorister ihjäl tolv medarbetare och skadade flera andra på den franska satirtidningen Charlie Hebdo. Gärningsmännen ropade enligt uppgift "Allah akbar" under tiden, och “vi har hämnats profeten!” när de flydde. Det behöver knappast spekuleras om vad motivet till terrordådet var: Att tysta de som har vågat skämta med, håna eller kritisera islam. Terrorattacken mot Charlie Hebdo är inte bara ett vidrigt mord på oskyldiga människor. Det är också en attack mot det fria ordet. Detta är en attack mot alla som tror på yttrandefrihet.
Natten till i dag twittrade tidningen ut en satirteckning där man hånade Islamiska statens ledare Abu Bakr al-Baghdadi. Nästan som en makaber förutsägelse om dådet. Tidningen har en lång tradition av att håna allt från höger till vänster, och av att göra satir riktad mot religiös extremism. Bland annat publicerade tidningen Muhammedkarikatyrerna i solidaritet med Jyllandsposten 2006. Och det är tre år sedan den senaste attacken på Charlie Hebdo. Orsaken den gången var att de hade gett ut specialnumret "Charia Hebdo" med Muhammed som "gästredaktör".
En del menar att de borde ha avstått från att göra satir om muslimska extremister. Man bör inte kränka någons religion, menar de. Det är en åsikt som vunnit alltmer gehör på senare år.
LÄS ÄVEN:
Maskerade gärningsmän stormade tidning – flera döda
När Ayatollah Khomeini från sin sjukbädd utfärdade en fatwa mot Salman Rushdie år 1989 slöt de flesta svenska debattörer och kulturskribenter upp bakom författaren. Jan Myrdal var så gott som ensam när han kallade Rushdie för ”maktens hjon” och beskyllde honom för att gå i fronten för ”västvärldens krig mot islam”. Yttrandefriheten försvarades av den förkrossande majoriteten.
Ungefär 20 år senare tecknade Lars Vilks sin rondellhund. Hur lät det då? Akademiker, journalister och kulturskribenter fördömde den nästan unisont. Tanken att det är fel att kritisera och håna religioner, och i synnerhet islam, har blivit närmast allmänt accepterad. I dag hade troligen ingen vågat publicera Satansverserna. I dag har vi internaliserat fatwan. Och rädslan för muslimska extremister är redan utbredd även i Sverige. Och det behöver inte handla om bitsk satir.
När konstnären Elisabeth Ohlsson Wallin ställde ut bilder på Världskulturmuseet i Göteborg för ett par år sedan var temat homosexualitet inom kristendom, judendom och islam. Hon ombads dock bakom lyckta dörrar att ta bort allt med islam. Av rädsla för att stöta sig med extremister censurerades hon.
2005 censurerades konstverket Scene d’amour av algerisk-franska Louzla Darabis. Också det på Världskulturmuseet i Göteborg. Detta efter påtryckningar från vissa muslimska organisationer. Också i det verket är motivet en kärleksakt, och det innehåller även citat ur Koranen. Även den gången var man rädda.
För ett par år sedan ställde Stockholms kulturhus in dansföreställningen Celebration of womanhood av gruppen Freshest för att den innehöll en sång med Korancitat.
När Nobelmuseet 2009 skulle visa filmen Submission av Theo van Gogh och Ayaan Hirsi Ali, om kvinnors situation inom islam, kontaktade de en imam och klippte sedan bort de delar av filmen som han fann misshagliga.
Och när Lars Vilks visade upp konstnären Sooreh Heras verk Allah ho gaybar, med bilder av muslimska homosexuella män, attackerades han av uppretade åhörare vid sin föreläsning på Uppsala universitet år 2010. Föreläsningen fick ställas in.
Listan på liknande händelser kan göras mycket längre.
Det är också viktigt att understryk att detta även är en kamp inom islam. Det är ofta muslimer, eller personer med rötter i muslimska länder, som drabbats. Salman Rushdie, Hani Kureishi, Monica Ali, Taslima Nasrin, Sooreh Hera, Ayaan Hirsi Ali, för att nämna några. Även den här listan kan göras mycket, mycket längre, på de som har hotats, eller värre, för att de har kritiserat trossatser som muslimska extremister håller heliga.
Satir kan vara kränkande, ja. Det ingår i själva genren. Det finns ingen satir som är helt politiskt korrekt, som är kliniskt ren från kränkningar mot någon etnicitet, religion, kultur, eller någon annan grupp. Satir är alltid elak mot någon. Men när den är bra så drar den ner byxorna på makten.
När någon säger ”du får inte säga så” betyder det också ”du underminerar min makt”. Och med attacken mot Charlie Hebdo har vi ett val: Kommer vi göra som terroristerna vill och tystna, eller kommer vi höja våra röster och fortsätta att skämta, kritisera och göra ännu vassare satir?
Svenska tidningar borde publicera de av Charlie Hebdos satirteckningar som orsakade attacken för att visa att vi står enade med fransmännen för det fria ordet.
Ivar Arpi,
politisk skribent och borgerlig debattör