"Svensken är tydligen en tacksam person"

Jag är 42 år fyllda, snart 43. Men trots att jag är född i Sverige, så har jag helt och hållet missat det här med tacksamhet.

Svensken är tydligen en tacksam person. Extremt tacksam av sig om en får tro vissa självutnämnda svenskkännare. 

När svensken gnäller på: vädret, politiker, att inget bra går på tv, sjukvården, tågförseningar, skolmaten, hantverkarna, trafiken, de höga försäkringspremierna, skatterna, arbetsgivaren, förkylningen, vinterkräksjukan, att hotellet inte var så bra som det framstod i reseannonsen, att kylskåpet gick sönder dagen innan julafton, att ungarna är besvärliga, att det inte finns något vatten till följd av ett läckage i det kommunala vattenledningsnätet, att tiden inte räcker till, att lönen inte räcker till, att det är ostädat, att det är tråkigt att städa, att det är jobbigt med alla måsten, att det är stressigt, att visdomstanden värker, att bakfyllan är den värsta någonsin, att man inte vet vad man ska ha på sig, att livet är trist, att det inte finns något gott hemma i kylskåpet, att någon tagit ens plats i personmatsalen, P-böterna, o.s.v., ja, då är det egentligen inte otacksamhet.

Nej, gnället och den skenbara otacksamheten är i själva verket en mycket skickligt maskerad tacksamhet.

För i själva verket – vilket är något av vår nations allra största och mest väl bevarade hemlighet – så är svensken oändligt tacksam.

Låt mig ta ett sedvanelärande exempel:

När svensken kommer ifrån tandläkaren efter att ha rotfyllt nedre tandraden, så beklagar sig denne över smärtan.

För en utomstående kan det te sig lite otacksamt – att gnälla när en faktiskt fått tandvård. Vård som saknas på många platser runt om i världen.

Men vad dessa utomstående inte vet, är att gnället är en fasad. I själva verket är svensken så överrumplad av oändlig tacksamhet att denne direkt efter tandläkarbesöket uppsöker första bästa svenska urberg på vilken denne klättrar upp för.

Väl på toppen av det svenska urberget, så sträcker svensken på sig i all sin tacksamhet och med händerna mot himlen, så utbrister hen i en spontansång: Arja Saijonmaas, "Jag vill tacka livet". Men eftersom att det här är ett sorts nationalistiskt hallelujamoment, så byter svensken "livet" mot Sverige.

Den här traditionen har dock gott våra flyktingar helt förbi och det vore bra tänker jag om de får lära sig den på SFI:n, så att vi slipper de här diskussionerna om tacksamma svenskar och otacksamma flyktingar.

Robert Nilsson,
samhällsdebattör och feminist