Eleni Simeonidou: "Skaffa ett hjärta"

Sverige är ett fredligt land. Inget krig på flera hundra år, inga revolutioner och ingen diktator. Demokrati, yttrandefrihet, mänskliga rättigheter, det är det som är Sverige i dag.

Jag själv föddes här för fyrtiofem år sen, av föräldrar som arbetsinvandrade hit. Om det en dag blir krig och jag måste fly från Sverige, så flyr jag självklart i första hand till mitt andra hemland. Vart ska ni ta vägen?

Jag hoppas verkligen att ingen av er någonsin ska behöva fly för livet från gamla trygga Sverige. Att ingen ska behöva betala sina sista tillgångar till smugglare som lassar in er i en båt utan vatten att dricka och utan syre i flera dygn. Att ni inte behöver kastas ut från flera länder som inte vill ha er. Att ni inte ha mist er familj och att inte era barn har kommit bort. När ett land äntligen tar emot er, så hoppas jag att ni inte behöver leva med skräcken att bli skickade tillbaka till terrorn.

Jag hoppas att ni står ut under tiden med att bli behandlade som pack och inte kräva respekt. Jag hoppas att ni är tacksamma mot folket som bidrar med sina skattepengar och visar det genom att hålla käften och inte kräva några rättigheter.

Klaga inte om ni ska bo i någon gammal förläggning, utan värme och hygien på någon gudsförgäten plats där ni inte har en chans att lära er språket och anpassa er till samhället. För Guds skull, klaga inte på att många tror att ni är terrorister och sover med bomber under jackan. Klaga inte på att ni inte kan bo kvar i Sverige, för vem vill inte bo i sitt hemland om det var fred?

Snälla jag förstår att ni har haft ett helvete i Sverige och ett större helvete med att fly, men reagera med förstånd när de snälla människorna inte ser er som individer och inte tycker att det ens är värt att förklara vad som händer härnäst. Våga inte öppna munnen och mena att du är mänsklig. Vadå mänsklig? Vadå individ? Så fort du har flytt så är du ingenting. Så fort du är beroende av andras hjälpande hand, så har du förlorat din självständighet. Så fort du inte kan bestämma över din framtid, inte blir bemött med respekt, inte kan kräva rättigheter, ja då är du av med din mänsklighet.

Men glöm inte att vara tacksam. Var tacksam att du lever i detta nya land och att de har tagit emot dig. Det gör inget att du har förlorat hem, man hustru, barn, föräldrar. Det gör inget att du har blivit våldtagen, torterad, sett din familj dö. Det gör inget, att från och med nu så är du oönskad och en last för samhället. Nej, var tacksam för det goda i livet. Ja, det som är kvar menar jag. Typ att du lever... och glöm inte att se till att alla i landet vet att du är tacksam mot dem.

Kanske genom att skriva en insändare i deras dagstidningar? Men glöm inte att du inte ska klaga i insändaren. Jag menar, svenskar är ju bäst på att klaga, men den rättigheten har ni förlorat, så fort ni kom in i det nya landet.

Kan ni sätta er in i situationen eller är scenariot alldeles för overklig? Den är inte overklig för tusentals människor som tvingas fly från sina länder. Den är inte overklig för Ahmed som flydde från tortyr, Mariam som blev våldtagen och misshandlad av extremister, lilla Amira som såg sin pappa skjutas till döds, gamla farfar Sharif som förlorade sina söner eller syskonen Nadir sex år och Fatina åtta år, som förlorade sina föräldrar. Listan kan göras hur lång som helst och dessa är människor jag har mött. De existerar. På riktigt, jag lovar.

För många av er har bara mött flyktingar i tidningarna. Då är det lätt att inte utveckla några känslor för dem och stanna kvar i sin trygga lilla värld och tycka att de ska vara tacksamma för hjälpen, annars kan de åka tillbaka. Och ni som har mött dem men ändå dömer på detta sätt, så har jag bara en sak att säga: Skaffa ett hjärta. 

Eleni Simeonidou