"Har vi reducerat psykisk ohälsa till en tävling i lidande?"

Jag har ADHD och GAD (generaliserat ångestsyndrom) och ibland känns det som att människor blir provocerade av att jag har ett namn på min psykiska ohälsa. De mår ju också dåligt, men de har minsann ingen diagnos på det. Det känns som om människor idag vill lägga sitt dåliga mående i vågskålar och jämföra med varandra. "Kolla! Vad var det jag sa, jag mår minsann sämre än dig, så det så!!"

Det är som att vi hela tiden tävlar med varandra. Likväl som vi tävlar vem som presterar bäst kan vi också tävla i vem som mår sämst. Vi skulle aldrig tänka tanken att förringa eller ifrågasätt någon med diabetes eller högblodtryck, men när det gäller psykisk ohälsa då öser vi på. Hur kommer det sig att den personen orkar gå ut och fika, men inte klarar av att jobba. Vad då social fobi, jag träffade honom på en fest en gång och så fortsätter det.

Psykisk ohälsa syns inte utanpå,men det känns, inuti.

Alla människor bär på ett lidande, vissa i högre grad än andra. Men just det där i högre grad har andra människor svårt att förstå. Människan tycker så himla synd om sig själv att man inte kan tillåta någon annan att ha det värre. När det gäller den psykisk ohälsan känns det som att alla har rättigheten att ta de orden i sin mun. Alla har gått in i väggen, varit lite deprimerad och har lite ADHD. Men det finns inget som att heter lite ADHD, lika lite som man kan lida av depression i en dag. De som lider av diagnoserna (på riktigt) skulle göra allt för att bli av med dem.

Jag förstår inte varför de som inte lider av psykisk ohälsa förminskar lidandet för dem som gör det. Varför ens påstå att ADHD är påhittat? Eller förminska graden av ångest hos någon, vad tjänar du på det? Jag som lider av ångestsyndrom och går med spänningar i kroppen varje dag, får lätt en klapp på axeln av någon förståsigpåare med tips på hur de löste sitt problem. Ja men det förstår väl för fan vem som helst att har du ett problem som ger dig ångest, lös problemet, ångesten borta. 

Men min ångest är inte samma som din, min beror inte på stress eller att jag har för höga krav på mig själv. Min har följt mig sedan barnsben och växt i samma takt som min kropp. Min ångest förmörkar allt det positiva i mitt liv och gör att allt som är vackert vissnar och dör. Den som känner någon med ADHD, tvång, depression eller utmattningssyndrom vet att lidandet finns, på riktigt, och fastän det med dina mått mätt inte väger någonting kan det vara riktigt tungt att bära.

Jessica Hjert Flod