Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

"Sveriges baksida – Ångesten"

Picasa

Debatt | 30/01/2015 14:44

Emma Jansson: "Ungdomarna är våran framtid, det är vi som snart kommer ta hand om barnen på dagis, det är vi som kommer ta hand om våra gamla. Men vi behöver hjälp"

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Idag vill jag prata om något som på ett eller annat sätt drabbar oss alla. Ångest och svensk sjukvård.För att få komma in på psyket måste du ha försökt begå självmord. Visste du det? Men vad gör man om man inte vill begå självmord? Om man helt enkelt är trött på livet, inte orkar mer men inser att självmord inte ger någon lösning. Förstår inte svensk sjukvård att vissa faktiskt tänker så?Jag har en vän som år 2012 trodde hon ville dö. Hon hamnade på BUP-akuten, blev utkastad två dagar senare. Hon var där 4-5 gånger. Hon minns inte antalet då hon var så ”nerdrogad” på lugnande och förstörd av ångesten. Dom höll henne inte kvar där längre för dom ansåg inte att hon behövde vara där längre, ändå kom hon tillbaks gång på gång. Är inte det ett klart tecken på att man behöver hjälp?

Det svar hon får när hon säger att hon mår dåligt är att gå till en psykolog, träffa vänner och ha kul. Men vad gör man om man inte trivs med att prata? Man vill bara ha en kram och sova.

Hon beskriver att sömnen är en fristad för henne. Där slipper hon alla krav från omgivningen och ångesten. Hon beskriver att det är tufft att gå upp på morgonen, inte för att hon är otroligt morgon-trött (eller ah, lite morgon-trött är ju "alla"), men för att ångesten är som ett svart moln som gör det omöjligt att resa sig. Att ha ångest är krävande på kroppen. Man spänner sig utan att man tänker på det. Man tröttar ut kroppen och hjärnan. Varje steg man tar är otroligt tungt, som om man bär en tung ryggsäck. Ryggsäcken är ångesten och allt den gör med kroppen. Stressen finns också där.Stressen om att veta att hon måste ta tag i sitt liv, gå i skolan, skaffa jobb, finnas för sin pojkvän och sina vänner, men hur ska man orka de när man inte klarar att öppna ögonen på morgonen? Går hon inte i skolan kommer hon inte få ett bra jobb som senare ger henne ett bra jobb så hon kan försörja sig och sina framtida barn. Barn är något hon drömmer om. Men hur ska hon försörja dom när hon inte får hjälp att klara skolan.

Det hon alltså måste göra är att försöka begå självmord. Hör ni hur jävla sjukt det är?!

Jag läste ett par artiklar för ett tag sedan om ungdomar som sökte hjälp men blev nekade. Till slut gick det så långt att dom begick självmord. Jag vill inte förlora min vän till självmord. Jag har redan förlorat folk genom det. ingen vill förlora någon till självmord.

Som jag skrev förut beskriver hon att det är sömnen är som en fristad för henne, där kan inte ångesten störa henne, trycka ner henne, förstöra hennes liv.

Det är många ungdomar som lider av ångest utan att få hjälp. Vi har en sådan press på oss själva, att klara skolan, vara duktig, träna, och när man kommer upp i åldrarna ska man hitta jobb och leta bostad, vi har även press på hur vi ska se ut, vara, etc.

Som 18-åring är man osynlig för många. Man är inte längre ett barn, men man är samtidigt för ung för att vara vuxen. Ångesten klassas som tonårsproblem. Allvarliga bråk hemma ses inte som ett problem, då alla då och då bråkar med sina föräldrar.

Hennes problem och bråk hemma är inget alla har. Hon nekades hjälp för hon älskade sina föräldrar. Hur sjukt är det?

Hon och hennes mamma satt och grät och bad om hjälp, men allt dom fick var ett skratt rätt upp i deras ansikte. Jag blir så jävla trött och ledsen på detta.

Hon behöver någonstans att bo, men det är omöjligt. En 18-åring utan jobb får inget boende.Socialtjänsten ville inte hjälpa henne, på grund av att hon ÄLSKAR sina föräldrar. När hon blev nekad den hjälpen låg hon och grät i timmar, och ångesten sitter fortfarande i henne. Om en månad är hon bostadslös. Vart ska hon ta vägen då? Ska hon bo hos hennes vänner och pojkvän till s hon orkar skaffa jobb? Och när blir det i så fall? Om ett par år. Vem orkar ha en sådan person som inneboende? Ingen. Hur ska hon orka med sig själv när ingen annan orkar? Det är därför hon är tyst om det för omgivningen. Hon ses som en sprallig glad tjej för dom flesta.

Hur vet jag så mycket om denna tysta men spralliga tjej? Jo för hon är jag.

Jag slussas mellan läkare, mediciner, socialarbetare, kuratorer, psykologer och sjuksystrar i skolan.Jag är en svår person att hjälpa, för jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att lösa saker. Det är därför jag ber om hjälp. Jag behöver hjälp att ta reda på hur jag ska lösa saker. Medicin har hjälpt mig men det löser inte allt.

Jag vill inte förlora kampen och begå självmord. Det är inte där jag vill hamna, för jag vet att de finns så mycket fina saker att upptäcka i livet. Jag vill resa, ha en egen bostad, inreda den, gifta mig, skaffa barn. Och jag vet att jag inte är den enda med detta problem. Jag vill inte ens tänka på hur många ungdomar det finns där ute som inte får hjälp.

Jag är tacksam att vi inte behöver lägga en förmögenhet för att få träffa läkare och få hjälp, men det innebär inte att vi har den perfekta läkarvården. Det finns inte tillräckligt med resurser för att ta in folk på BUP-akuten, vuxenpsyk eller andra avdelningar för att få hjälp. Men kommer du väl in där så är du fast i medicineringen och många skapar ett beroende, eller så blir utkastad. Jag är ett bra exempel på det.

Ungdomarna är våran framtid, det är vi som snart kommer ta hand om barnen på dagis, det är vi som kommer ta hand om våra gamla. Men vi behöver hjälp. Jag anser att vi måste satsa mer pengar på svensk sjukvård. Se till att hjälpa ungdomarna. Vi behöver vi sedda och hörda! Vi är framtiden!

Emma Jansson,
Student och deltidssjukskriven

Håller du med?