"Jag är varken lat eller skyller på min ADHD"

Det är lagom  fint att öppna facebooksidor fullsmetade med uttalanden om att Vimedbarn-bloggerskan Emelie Walles uttalat sig om att människor med ADHD skyller på sin diagnos samt att de är lata. Starka reaktioner blev det och jag själv tycker det var otroligt stötande speciellt mot dom människorna som inte har det lika gott ställt här i livet. 

Jag tar ofta upp exempel på saker diagnosen kan ställa till med och vill inte skylla saker på diagnosen, men peka på att den är en drivande faktor i vardagen. Det finns en anledning att många är drivna som har sin diagnos och det är kanon att många hittat sin väg att få utlopp för sin energi. 

Men det finns människor som inte har haft den chansen i livet, det finns de som aldrig fått uppleva en trygg miljö med kärlek eller där skolan stöttat de. Och det finns också de som i vuxen ålder inte hittat en kärlek som kan erbjuda dom det livet som till exempel underlättar vardagen med trygghet. 

Att uttrycka sig så som Walles gör om sin egna diagnos är nog bra bevis på hennes dåliga impulskontroll, och det blir ett starkt slag i ansiktet på många som kämpar och som har kämpat hela livet. Självklart är det den positiva peppningen för oss med ADHD superviktig men det här inlägget var inte ett lyftande inlägg för eller om ADHD. Även om det går fint i vardagen för Walles i dag med sina företag, sitt bloggande och sitt familjeliv så underlättar inte inlägget positivt för andra som har diagnosen ADHD. 

Människor med ADHD har oftast ett stort hjärta och grym empati för andra människor. Det finns dock svårigheter med exempelvis impulskontroll och dåligt självförtroende, och det kändes precis som det var detta som hennes inlägg bevisade; att impulskontrollen saknades samt empatin för andra som kämpar i motvind varje dag. 

Jag har mina dagar då jag är helt död på grund av alla måsten hit och dit, men ändå lyckas vara kreativ så gott det går för stunden. Vi med en ADHD-diagnos har också rätt att vara trötta precis som alla andra människor. 

Innan man attackerar sin diagnos kan man ta reda på varför många med ADHD har svårigheter i livet och inse att vi alla är olika. Dopaminet saknas vilket skapar H som Hyper, som gör att man kickar igång sig från noll till hundra som kompensation för tröttheten vi ständigt kan slås av. 

Att belysa vardagen med ADHD är inte att skylla på sin diagnos, det är för att upplysa och få andra som inte har diagnosen att förstå varför vissa saker kan bli som det kan bli eller varför saker aldrig blir gjorda. Trots saker som jag går igenom i livet och har utstått är det viktigt att förklara saker om hur och varför det går och blivit som det blivit. 

Det är viktigt att ta in varför, och att reflektera över sitt liv. Men det gäller även att försöka göra det det man kan med det förutsättningarna man har i sin miljö. Omgivningen och miljön är A och O och lever du inte i en trygg miljön har du inte samma förutsättningar. 

Jag är glad för att det går bra för dig, Emelie. Men snälla, klanka inte ner på andra som det inte går lika bra för.

Jimmy Striger,
Diagnostiserad med ADHD

--

En längre version av den här texten publicerades ursprungligen på Jimmy Strigers blogg. Läs originalet här.