Johanna Hajnos: "För mig är BDSM empati"

Dethar varit en uppsjö utav debatter, artiklar och diskussioner kringBDSM den senaste tiden. Vad det är, hur det görs och vad som är rätt ochfel.

BDSM-världen är lite som HBTQ-rörelsen; det finns så sjukt mångaviljor, åsikter och ståndpunkter. Och alla hävdar att deras syn ärden som är den rätta.

Detär människor som ofta har känt sig annorlunda, svårt att hittasin plats, sitt namn, sitt jag. Letar efter en annan grupp människordär de kan få förståelse för sina känslor och tankar. Få kännaatt det som de upplever delas utav andra, att det är ok.

Ochdet är just det som vi alla strävar efter. Att få känna att justjag är perfekt som jag är. Men även när vi är i forum ochrörelser där vi tror att allt ska vara accepterat finns det regler.Oskrivna regler på vad som är ok att tycka och vad som inte är ok.

Jaghar i flera olika typer av sammanhang upplevt att jag ändå inte ärbra som jag är.

Jagpåbörjade mitt BDSM-praktiserande med att gå på event där endast personersom var kvinnor eller som ansåg sig vara kvinnor var välkomna. Det var enotroligt öppen atmosfär för HBTQ-personer.

Jagmötte många fina och roliga människor med öppet sinne och det varen väldigt bra start för mig att börja utforska saker där. Attbara få prata och umgås med människor med erfarenheter och tankarsom jag gärna tog del utav.

Någotsom jag upptäckte senare var att det skapade en viss obekvämhethos många att jag hade pojkvän. Att jag inte bara gillade tjejer.

Jaghar länge brottats med min sexuella läggning kring tjejer. Jag kanofta ha en stark attraktion till andra tjejer, men har aldrig fåttnågon typ av känslor eller haft en relation med en tjej.

Ochjag märkte att vissa inte var lika öppensinnade mot mig. Att deinte blev lika lätta att prata med efter att jag nämnt att jag hadeen manlig partner. För att jag gillade ju snopp.

Detta är något jag finner så otroligt fascinerande. Att en gruppmänniskor som så väl vet hur det känns att inte passa in, attkänna sig annorlunda, exkluderas och behandlad annorlunda, kan göraexakt samma sak mot andra människor. 

Det spelar egentligeningen roll vilken grupp människor det är. Veganer som blir arga påköttätare, homosexuella som blir arga över straighta, straightedge-personer som blir arga över människor som dricker. Det jobbigamed allt detta är att jag förstår. 

Jag förstår frustrationen,ilskan, orättvisan, och alla andra känslor som kan byggas upp mot den motsattaåsikten. Attkunna få ge tillbaka på den grupp som har fått en att känna allanegativa känslor med den norm som ligger dem nära. Men är deträtt?

Skainte en normbrytande grupp kunna visa empati, öppenhet och vänlighetmot andra? Precis som en icke normbrytande grupp ska kunna visadetsamma mot dem?

Detjag vill se är att vi alla ska kunna visa varandra empati ochöppenhet. Var vi än kommer ifrån. Var våran ståndpunkt än äroch hur mycket vi än tror på något.

Förom det är något vi brinner för, vill vi inte då bjuda in, omfamnaoch visa medmänniskor hur fantastisk kulturen är? Ta med dem till underlandet och visa att i botten av kaninhålet så är det magi,regnbågar och enhörningar?

Det är vad jag vill. Det ärdet jag vill göra när jag pratar om varför jag inte äteranimalier. Det är det jag vill när jag berättar om BDSM,Shibari och människorna som finns där. Det är det jag vill närjag drar med mig kompisar på yogan och träningen.

Att dela sakermed människor vi tycker om, att dela saker med människor som visaren nyfikenhet och öppenhet mot något som de aldrig hört talas omeller kanske bara läst om i en bok.

Jagvill på ett sätt tro att det inte beror på en slump att jag har flera människor omkring mig som bara det senaste åren harblivit veganer eller vegetarianer. Attde har börjat aktivera sig med fysiska aktiviteter eller andraintressen som de länge funderat på. Eller att jag själv har börjatmed saker som jag aldrig kunnat drömma om att jag skulle göra.

Förvi inspirerar varandra. Inspirerar varandra till att utveckla osssjälva, att våga testa nya saker, att våga prata med varandra. Fördet är när vi delar med oss utav oss själva och våra tankar som vi kan få känna äkta magi.

Attfå höra av sig till den där kompisen som gjorde den där häftigagrejen för ett halvår sedan och utbrista: "OMG! Gissa vad jagjust gjorde?!"

Elleratt få höra av sig till någon och be om råd, för du minns att nipratade om ett väldigt känsligt ämne tillsammans på den därfesten, och du vet inte vem du annars skulle prata med. Och attpersonen svarar dig med öppenhet och empati och hjälper dig meddina problem utan att kräva något tillbaka.

För mig ärBDSM empati. Det är att dela våra djupaste önskningar och begärmed andra människor som delar något som jag har inom mig. Att seatt vi kan skapa något tillsammans som jag inte kan skapa med någonannan. Att upptäcka att en typ av dominans eller lek inte är sammasak för alla. Jag använder ordet lek. Det är det generella ordetför ett BDSM-scenario. En lek, ett scenario, en händelse eller något annat.

Detfinns människor inom BDSM som är väldigt enkelspåriga och troratt det bara finns en typ av dominans, undergivenhet, smisk, smärta och så vidare. Jagväljer att undvika dem. Och det är upp till mig. För vissa ärsådana personer helt rätt. 

Och de känslor som de skapar medden personen kan kännas precis lika fantastiska och häftiga som dekänslor jag skapar med människor jag leker med.

Attdela känslor. Något vi borde öva på oftare.

Johanna Hajnos,
BDSM-utövare