"Det är helt omöjligt att 90 000 ska räcka till ett års mat och hyra"

I slutet av 1800-talet arbetade den danske filosofen Sören Kierkegaard med den filosofiska skola som sedermera skulle komma att bli existentialismen. Kännetecknande för denna skola var att det var ångesten över ens livssituation som skulle driva en framåt och att vi enligt denna skola gör våra val utefter denna ångest.

När sommaren närmar sig med stormsteg så börjar jag alltmer att undra utifall denna filosofiska skola inte även kommit att influera vårt utbildningssystem, eller i alla fall om inte vårt utbildningspolitiska system är från samma period som Kierkegaard. För den som lönearbetar enligt 1960-talets modell är sommaren höjdpunkten på året, med några veckors betald semester och i bästa till och med sol under några dagar av den svenska sommaren. För den som studerar är sommaren dock en tid som kännetecknas av ångest, av den enkla anledning att man under två månader förväntas leva helt utan inkomst.

I en undersökning gjord av unionen 2012 visade det sig att 66 procent av Sveriges studenter kände en stark oro inför sommarens ekonomi. Denna siffra har kraftigt stigit i takt med de senaste åren av lågkonjuktur, när mätningarna började 2002 var denna siffra fjorton procent lägre. Vidare så angav även 70 procent av studenterna i undersökningen att de hade svårt, eller mycket svårt att hitta sommarjobb. I slutändan visade unionens undersökning på att runt 50 procent av studenterna fick ett sommarjobb.

Det system vi har i dag är ett två terminssystem som härrör från den tid då det var ganska enkelt att få ett sommarjobb. När det statliga studiemedelssystemet utarbetades var den svenska ekonomin i mångt och mycket fortfarande en agrart baserad ekonomi. System med två terminer kan även sägas härröra från den tid då anpassning efter jordbruksåret var en förutsättning för att ungdomar skulle kunna lämna sina föräldrars gårdar för att kunna studera.

Det ekonomiska system som möter dagens ungdomar är väsenskilt från det system som rådde framtill 1960-talets slut. I dag präglas den svenska ekonomin av en skyhög ungdomsarbetslöshet samtidigt som de sociala skyddsnäten är under stark press. Det är inte ovanligt att studenter utan inkomst nekas socialbidrag eftersom att det anses som att studiemedlet på drygt 90 000 kronor om året skall räcka till hyra och mat även under sommaren.

Denna retorik är inte enbart problematisk för den enskildes ekonomi under sommaren utan den bör även ses i en kontext av andra saker. Under de senaste veckorna har en debatt om studieavgifter rasat mellan studentförbunden, vilket från vänsterhåll ses som ett sätt att ytterligare höja trösklarna för den som kommer från ett arbetarhem. Detta i kombination med rådande system hade varit förödande när det kommer till att få in fler ungdomar i akademin, vilket är precis det Sverige behöver.

För att lösa den situation som uppstått menar jag på att exempelvis ett treterminssystem hade varit en lämplig lösning. Anglosaxiska länder har sedan lång tid tillbaka tillämpat dylika system och här finns fler fördelar att vinna än att bara lösa studenternas ekonomiska situation under sommaren. För exempelvis en sjuksköterska så hade ett tre terminssystem inneburit att studierna kan klaras av på två år i stället för tre, vilket ger en högre livslön.

Att få in fler människor i akademin handlar i grund och botten om att göra det värt att studera. Genom ett treterminssystem hade studenter inte enbart varit befriade från långa perioder av arbetslöshet och ekonomisk misär, utan det hade även gynnat samhället direkt genom att fler människor kommer i kvalificerat arbete snabbare. Det är så vi bygger kunskapsnation i världsklass.

Peter Ericsson,
Frilansande historiker och styrelseledamot för vänsterns studentförbund i Lund