"Det kan aldrig vara vårt ansvar att skydda oss mot sexuellt våld"

- 20/05/2015, 11:04 -
1 av 3

Kristina Wicksell/Totte Löfström

2 av 3

Kristina Wicksell

3 av 3

Totte Löfström

DEL 3. Det här är den tredje och sista delen i vår fördjupning om Hagamannen. Han dömdes till fängelse 2006, och kommer att släppas fri i sommar. Alla tre delarna är skrivna av Ida Östensson, grundare av Crossing Boarders och Fatta.nu.

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

När Hagamannen härjade påverkade han alla Umeåbors liv. Jag har jobbat aktivt med sexuellt våld under två år nu och inte riktigt vågat gå tillbaka och fundera över hur Hagamannen har präglat just mig. Men nu släpps han ut och känslan kommer tillbaks till mig igen.

Sommaren 2001 flyttade jag och min familj in till centrala Umeå. Plötsligt kändes allting mycket närmare. Alla var rädda. Alla pratade om det. Rädslan var påtaglig. Mina föräldrar sa till mig att jag inte fick gå själv på stan. Jag bestämde mig för att inte begränsa mig, köpte på mig skunkspray, arrangerade feministiskt självförsvar och gick på ”ta natten tillbaka”-demonstrationer.

Mitt och andras feministiska engagemang växte sig starkare. Som det genom historien alltid varit växer sig motrörelser allt starkare när hatiska krafter uppenbarar sig. Men jag var kluven. Även om jag vägrade lägga pengar på taxi och begränsa mig så lade jag samtidigt tid och pengar på skunkspray, överfallslarm och feministiskt självförsvar. Ska jag verkligen behöva lägga tid, pengar och kraft på att lära mig slå tillbaka?

I mars 2013 skedde den så kallade ”flaskvåldtäkten” i Umeå. Tre killar våldtog en tjej med en glasflaska. Det var en i raden av sjuka friande domar. Jag tror inte att det var en slump att vi var två Umeåbor som, tillsammans med våra andra vänner, drog igång Fatta-rörelsen. Hela vår uppväxt har varit präglad av den skräck som Hagamannen spred. Bearbetningen av alla känslor kring Hagamannen och vår rädsla, förståelsen att vi själva drabbats av sexuellt våld och nu detta fall. Det var nog.

Sedan dess har jag gjort politik av detta. Det har varit extremt befriande. Jag tror heller inte att det är någon slump att Fattas starkaste supporterbas är just Umeå. Att få göra något lösningsfokuserat och framåtsyftande kopplat till sexuellt våld var efterlängtat.

En annan lärdom jag dragit av detta är hur extremt farligt fokuset på att kvinnor ska lära sig försvara sig är. Tyvärr ligger fortfarande mycket fokus kvar på att tjejer ska lära sig självförsvar – fokus på offrets ansvar.

Det finns grupper som lär ut att ”slåss mot våldtäkt”, på skolor erbjuds feministiskt självförsvar för tjejerna medan killarna får ledigt och det finns hemhjälpsgång efter krogen om du är rädd för att bli våldtagen.

Debattörer säger att en del av lösningen är att lära sina döttrar att knäcka näsben och att alla tjejer bör träna kampsport 3-4 dagar i veckan för att kunna försvara sig. Det läggs massor av pengar på nya innovationer i form av trosor och byxor som kan ha lås som försvårar våldtäkter, nagellack som visar om drinken är drogad och via teve får vi tips om hur vi kan undvika en våldtäkt och att vi kvinnor måste tänka på hur mycket vi dricker då vi vet ”var det kan leda.”

I en radiodokumentär om Hagamannen får vi höra en ”street-thinking-expert” förklara hur vi tjejer ska undvika våldtäkt. Lyssna på detta klipp från 22.40 för att få en bild av hur ett offerfokus kan låta.

Det är nog nu! Jag vill inte höra ett till ord om vårt ansvar. Vi ska inte köpa några låsbara trosor, vi ska inte tänka på hur vi klär oss, vi ska aldrig behöva betala extra för en taxi för att undvika våldtäkter, vi ska inte behöva lägga timmar på att lära oss att knäcka näsben, vi ska inte behöva göra ett skit.

Här kommer en nyhet till alla som finner lösningen i att lära tjejer att slå tillbaka: detta leder bara till mer skuldbeläggande av offer och potentiella offer. Vi kommer ingenstans genom att sätta plåster på såren. Vi måste börja ta tag i hur såren uppstår.

Jag vill se att regeringen, media, civilsamhället, de feministiska rörelserna, föräldrar, du och jag, vågar skifta fokus. Det måste avsättas pengar till att jobba med pojkar och män. Det är där problemet ligger. Media måste våga porträttera förövare och inte bara beskriva offren. Vi måste helt enkelt gå från feministiskt självförsvar till maskulint självansvar.

Vi måste börja organisera hemhjälp för män så att de inte kan våldta. Vi måste börja göra reportage om hur män ska kunna undvika att våldta och att de måste tänka på hur mycket de dricker – då de vet var de kan leda.

Vi måste flytta fokus från offer till förövare!

Ida Östensson,
Grundare Crossing Boarders och Fatta.nu

--

Det här är den tredje delen av tre i vår fördjupning om Hagamannen.

Del 1: "Det är sjukt att Hagamannen släpps fri i sommar när han bedöms som farlig"

Del 2: "Hagamannen försatte mig och en hel stad i skräck"

Del 3: "Det kan aldrig vara vårt ansvar att skydda oss mot sexuellt våld"

Är det kvinnornas ansvar att stoppa det sexuella våldet?