"Våra degiga och lösa magar har burit underbara barn"

Du står i baren, separerad flerbarnsmamma. Du har precis beställt in en öl och en gammal vän kommer fram och hälsar, det absolut första du får höra är: ”Jävlar, det syns inte någonstans på dig att du har fött barn”. Du säger i ren reflex ”tack” och undrar sekunden efter varför du överhuvudtaget tackade för det?

Vadå tack? Varför ska du tacka för den kommentaren? Som om det vore fel om det faktiskt syntes. Vilket det faktiskt gör på dig, även fast andra inte ser det. Och samtidigt tänker du: ”Ja du, du vet inte vad som gömmer sig under min festblåsa… När lamporna är släckta kommer spöket fram.” Haha!

Ni kallpratar lite om det gamla vanliga och du går sedan vidare. Hela kvällen ser ungefär likadan ut. Varje samtal med en ny människa börjar med ditt utseende efter graviditeten. I stället för att vara så förbannat tillmötesgående och mesig önskar du att du bara kunde fläka fram magen, eller ja, varför inte hängpattarna också och visa hur du egentligen ser ut.

Att det faktiskt visst syns att du burit på flera barn, och att det inte gör någonting alls. För du är så förbannat trött på skönhetsidealen och hetsen kring den perfekta mammakroppen. Men i stället krymper du, förminskar dig själv och springer in på toan, kämpar med att få av dig sug in-trosorna som du har på dig fast det egentligen inte alls finns speciellt mycket att ”suga in”. Du slår en drill och kämpar återigen med att få på dig de där förbannade trosorna och kollar dig femhundraelva gånger i spegeln innan du går därifrån.

Lagom full och med självförtroendet lite högre än vanligt på grund av alkoholen staplar du vidare och hoppas att någon kanske ska tycka att du är lite snygg ändå. För i ditt huvud passar du inte in i mallen längre. Du är dessutom separerad. En ung ensamstående flerbarnsmamma. Ditt bäst före-datum är förbi för länge sen. I alla fall i ditt huvud. Men, det kanske som sagt finns någon som tycker att du är lite snygg ändå, det skulle ju vara gött att få hångla lite.

Men det blir ju inte mer än hångel, för du skulle ju aldrig kunna klä av dig naken för någon igen, och speciellt inte nu. Du har ju sug in-trosorna på dig. Herregud, vad skulle han säga? Han kommer ju springa livrädd därifrån när han får syn på dig och din mage. Men kanske om du har klänningen kvar på dig och om lampan är släckt. Ja, men då kanske det kan bli lite mer än hångel.

Du är tillbaks på toaletten och står och tittar dig i spegeln igen. Fixar till håret och kollar om magen putar trots sug in-trosorna. Fan det gör den, typ en halv centimeter. Falsk marknadsföring. Du är falsk marknadsföring. Det är det enda du kan tänka på. Varför kan du inte bara stå upp för dig själv? Varför måste du ha på dig de där förbannade underkläderna? Det är ju inget fel på din midja. Lite lös hud och en modifierad navel, på grund av två graviditeter, det är väl inget fel med det? Varför ska du ens behöva ursäkta dig och förklara varför din mage ser ut som den gör? Vad spelar det för roll? Varför ska det vara så förbannat svårt? Varför kan du inte bara acceptera din kropp och se den för vad den faktiskt är, en kropp!

En kropp som varje dag jobbar för att du ska få leva ett långt och friskt liv. Varför kan inte alla andra också se på sig själva på detta sätt? Varför måste vi vara så förbannat påverkade av allt som kommer utifrån? Varför visas bara de ”perfekta” kropparna upp? Varför ser vi aldrig hur verkligheten faktiskt ser ut? Varför kan man inte få slippa all press och stress om utseendefixering. Varför kan man inte få vara nöjd över sin kropp oavsett hur den ser ut? Oavsett mammamage eller inte. Varför kan inte kroppen bara få vara en kropp?

Nä vet ni vad, nu är jag trött på det förvrängda skönhetsidealet, Barbiedockor och retuscherade modeller och den press som ställs på oss alla i dag. Och inte minst på alla mammor. Så fort ungen är ute ska vi förväntas komma tillbaks till ursprungsläget. Ska vi behöva må dåligt över att vi burit på det rikaste man kan bära på i livet? Barn. Här har man klämt fram barn med en alldeles fantastisk kropp. Det är väl inte konstigt om det blir lite märken här och där och det är väl ingenting vi ska behöva må dåligt över.

Nä, nu får det vara nog. Nu sliter jag av mig mina sug in-trosor, ställer mig på dansgolvet och dansar ända tills lamporna tänds, och vet ni vad, när lamporna har tänts, då tänker jag inte sluta dansa. Jag tänker fortsätta och mina hängpattar och min lösa hud får guppa upp och ner hur mycket de vill. Jag bryr mig inte längre. Mina fantastiska hängpattar har utfört sin funktion, de har producerat mat till mina barn och min mage… Ja, min degiga lösa underbara mage, den utgör också sin funktion och är så där alldeles perfekt precis som den är.

Nu har du dansat klart. Du är trött i fötterna så du går hem, men inte ensam. Det blev mer än hångel, utan klänning, spritt språngandes naken. Alldeles fri, fri från tankar och funderingar. Fri i dig själv.

Josefine Carlsson