Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

"Första gången jag ville begå självmord var jag 14 år"

​Amelia Sundström menar att det inte ska vara skamligt att prata om psykisk ohälsa.
1 av 1

​Amelia Sundström menar att det inte ska vara skamligt att prata om psykisk ohälsa.

TT NYHETSBYRÅN

Debatt | 26/05/2015 10:16

Amelia Sundström tycker att vi pratar för lite om psykisk ohälsa. Tabun kring ämnet gör att hon och många fler väljer att leva ensamma med besvären.

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Jag trodde att om jag någonsin skulle skriva ett debattinlägg, så skulle den handla om feminism och inte om psykisk ohälsa. Jag har sedan jag var 13 år gammal lidit av en extrem smärta. Det har funnits något i mig, ett monster, som sagt åt mig hur dålig och värdelös jag är. Hur otillräcklig jag är. Första gången jag ville begå självmord var jag 14 år gammal. Jag ville dö.

Nu, på senare år, har jag förstått att jag är bipolär, alltså att jag kan genomgå djupa depressioner och maniska perioder. Det är fortfarande inte bra, men bättre. Jag har haft perioder när jag har stått i mitt fönster och tänkt: "Nu hoppar jag", men jag har haft turen att ha en person som har räddat mig, men det har inte alla.

Jag har alltid varit för rädd för att söka hjälp, tyckt att det har varit pinsamt för att alla säger att ”det blir bättre” eller att ”det är något alla tonåringar går igenom”. Det har alltid varit skämmigt att ha psykisk ohälsa för ”Det är ju inget riktigt”, ”Det är något alla går igenom”, ”Det blir bättre” och ”Äh du har bara en dålig dag”. Gud så de orden ekar i mitt besvärade sinne.

Det är inget som syns. Men faktiskt så är det det, jag har varit precis lika nära döden som en cancersjuk person. Jag har varit lika nära döden som vilken annan sjuk person som helst, men jag har inte vågat söka hjälp. Om jag hade haft en fysisk sjukdom så hade alla tyckt att jag var helt knäpp som inte gjorde det, eller sa det till någon, men det blir helt plötsligt förståeligt om det är en psykisk ohälsa

Jag menar, att ja det är förståeligt, men det ska inte behöva vara det. En ska kunna få precis samma hjälp och det ska inte finnas något pinsamt i att ha en psykisk ohälsa, för det är precis lika livsfarligt som vilken annan sjukdom som helst. Det är livshotande.

Det jag egentligen vill komma fram till är att ingen vågar prata om det, skolor tar inte upp det. Det är ingenting som pratas om. Utan alla får bara lida i det tysta. Det är som att redan vara begravd, att ligga själv där i en kista och försöka skrapa sig igenom taket på den. Det är viktigt att prata om. Det är viktigt att känna att en kan få information om det där en spenderar 50 procent av sin tid på.

Det är viktigt att det inte ska vara något pinsamt. Det är så jävla viktigt. Det känns som att det tas så extremt oseriöst, som att personer endast tror att en vill ha uppmärksamhet genom det. Jag blir så ledsen över hur många det är som begår självmord eller mår dåligt för att de inte söker hjälp. Jag har, som tidigare nämnt, aldrig själv vågat söka hjälp och det är inte det jag vill komma till, att alla ska söka hjälp. Utan jag vill belysa ett problem, att ingen vågar söka hjälp och att de som gör det, måste försöka begå självmord innan de ens får hjälp.

Så snälla våga prata om psykisk ohälsa. Våga ta upp det i skolor. Våga ta upp osynliga sjukdomar. Snälla våga. För min och för alla andras skull. Det kan faktiskt, även om det är svårt att tro, rädda liv.

Amelia Sundström

Håller du med?