"Det är Lisa Holm vi ska minnas, inte de som tog hennes liv"

Mitt namn är Lisa. Jag brukade jobba på ett café.

Jag brukade ha stängningspasset och varje kväll när jag låste på jobbet brukade jag ringa min mamma och berätta att jag var på väg hem. När jag kom hem kramade jag min mamma och berättade om min dag.

För en vecka sedan stängde en annan Lisa ett annat café och berättade för en annan mamma att hon var på väg hem till ett annat hem. Men den Lisan kom aldrig hem och kramade sin mamma, hon fick aldrig berätta om sin dag.

I fem dagar letade man efter den andra Lisan tills man i fredags hittade henne.

Igår när jag vaknade och läste att man hittat Lisa Holms kropp bröt jag ihop. Jag bara grät och grät och grät. Jag är ingen sån som har nära till tårar när jag läser om sådant, faktum är att jag ofta läser om sådant. Jag läser ofta om människors hemska handlingar mot varandra. Jag gör det för jag kan inte förstå. Jag kan inte förstå hur någon kan vilja skada en annan levande själ på det sättet. Jag kan inte förstå hur någon kan tro sig ha rätten att ta någon annans liv.

Jag tror att anledningen till att jag bröt ihop till den tragiska nyheten om Lisa Holms död var minnena om hur jag alltid ringde min mamma på vägen hem från mitt caféjobb. Tanken på en mamma vars dotter inte kommer hem igen. Tanken på att denna 17åriga flicka är borta och snart är det folk kommer prata om de som gjort så att hon är borta.

För det är ju så. Om jag lärt mig något av att läsa om allt det hemska människor gör mot varandra så är det det; offrens namn glöms och gärningsmännens namn är det som kommer kommas ihåg.

En människa som skadar en annan förtjänar inte att kommas ihåg. En människa som tar en annans liv förtjänar inte att kommas ihåg. De förtjänas inte att nämnas vid namn.

Det är offren vi ska minnas. Det är deras namn som ska finnas kvar.

Det är deras namn som vi ska sörja över.

Det är den andra Lisan vi ska komma ihåg.

Det Lisa Holms namn som ska finnas kvar i våra minnen.

/En helt annan Lisa