"Ni har rätt att avliva mig om jag någonsin gör som Hagamannen"

"Tingsrätten i Umeå ger Hagamannen rätt – våldtäktsdömde Niklas Lindgren får återvända till Umeå när han inom kort släpps fri."

Så var det dags att släppa lös den här djävulen. Tiden går fort. Tiden gick även fort för psykopaten som mördade en av de bästa människor jag känt, Jonas, när vi gick i gymnasiet.

"Hög risk för återfall i sexualbrott", står det, men det är klart att denna våldtäktsman ska ha rätt att vistas i sina gamla favoritkvarter i Umeå där han hittade sina offer.

Min åsikt är att det finns gränser där man har tjänat ut sin rätt att leva fritt i vårt samhälle under sin livstid. För att inte reta upp några politiskt korrekta konfliktsökare ger jag härmed några exempel på vilka bestraffningar jag ger mina medmänniskor rätt att utdela till mig om jag väljer att spåra ur och fatta oåterkalleliga beslut i livet:

Det är helt okej att släcka mitt liv om jag kallblodigt mördar en oskyldig eller våldtar barn. Jag tar gärna emot slag från anhöriga tills de inte har ork kvar och tar till giftsprutan.

Skulle jag göra en "Hagamannen" får ni avliva mig också, men hade det varit någon enstaka våldtäkt utan mordförsök kanske ni kan nöja er med kemisk kastrering, låsa in mig i 20 år och därefter elektronisk fotboja på öppen anstalt. Låt mina offer bestämma vilket av straffen beroende på hur stor skada jag har orsakat enligt deras uppfattning.

Får jag smak för att slå kvinnor så tror jag att jag lär mig bäst av en kraftig dos av samma medicin. Häng upp mig på Sergels torg till allmän beskådan och låt folk slå och spotta på mig. Dock inga vapen, peta ej i ögon eller pungsparkar. Justera dosen efter min egen insats. Öppen handflata: Inga bestående fysiska men som lämnar ärr eller utslagna tänder och liknande, utan poängen är främst smärta och offentlig förnedring som en tankeställare. Knuten näve: slå mig sönder och samman innan ni låser in mig i ett mörkt hål några år.

Ansluter jag mig till en terrorgrupp som mördar och våldtar oskyldiga vill jag att ni låter mig dö i öknen jag reste till. Det vore bra för mig att på förhand få veta klart och tydligt att jag inte under några som helst omständigheter är välkommen tillbaka så att jag förstår konsekvenserna av mitt beslut innan jag reser.

Stöld: en örfil och om jag gör det igen skriver ni även namnet i tidningen.

Om nu någon humanitär organisation sätter sig på tvären mot att jag ska få ta emot mina egna godkända straff vill jag gärna väcka tanken om en straffkoloni i Sibirien eller någon ö där jag kan leva resten av mina dagar tillsammans med likasinnade mördare och galningar.

Alexander Råland