Onsdag 27 Okt
Stockholm

Joel, 17: "Blunda inte för oss killar som lider av ätstörningar"

Joel Sjögren menar att en person med ätstörningar kan vara normalviktig.
1 av 3
Joel Sjögren menar att en person med ätstörningar kan vara normalviktig. Foto: Privat / TT
Normen att bara kvinnor drabbas och att den som lider är smal måste krossas anser han.
2 av 3
Normen att bara kvinnor drabbas och att den som lider är smal måste krossas anser han. Foto:
Joel Sjögren.
3 av 3
Joel Sjögren. Foto: Privat

Joel Sjögren, 17, skriver att samhället måste uppmärksamma att ätstörningar inte bara drabbar kvinnor.

Kommentera (9)
Kopiera länk
Dela
Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.
Läs mer
Om skribenten

Joel Sjögren är 17 år och lever med Anorexia.

I dag är det alldeles för många människor som lider utav en viss form av ätstörning. Antalet drabbade ökar och mörkertalet är större än någonsin. Enligt fakta från atstorningar.se sägs det att 100 000 personer är drabbade av en ätstörning, men att bara tio procent av alla drabbade får en diagnos och behandling för den. Detta innebär, med enkel matematik, att en miljon människor i lilla landet lagom lider utav en ätstörning. Jag tycker det är minst lika svårt som er att ta in denna rent ut sagt sjuka fakta, men jag tror jag har svaret på varför mörkertalet är så pass stort som det är.

När folk hör ordet ätstörning kopplar deras hjärna det genast till en person som är grovt underviktig. En person som har utstickande revben, ryggradskotor som skaver mot stolen och höftben som är så synliga att det är skrämmande. Där har du en frisk persons förklaring av en ätstörd. Frågan är då vart det leder för den ätstörda med ett BMI på 26, ett BMI som rent medicinskt sägs vara överviktigt.

Tror ni, från djupet av ert hjärta, att denna person vågar sträcka ut en hand och söka hjälp, när samhället har ovanstående förklarad syn på en ätstörd människa? Denna person är ju livrädd för att inte tas på allvar. Och juste, vi får ju inte glömma att ätstörningar är en så kallad "tjejgrej". Då kan man fråga sig vad som händer med den förvirrade killen på 16 vårar som utvecklat anorexia och inte förstår vad som händer inom hans svaga och undernärda kropp. Uppenbarligen kan det inte vara en ätstörning i alla fall, då det bara är tjejer som drabbas av det. Detta är då rent skitsnack. Killar drabbas också.

Om vi ska fortsätta med samhällets syn på en ätstörd, vad händer då med bulimikern med ett BMI på 22 som inom en snar framtid kommer att behöva leva med löständer, då syran från personens självframkallande kräkningar har frätt bort de naturliga? Eller ska vi ta en titt på tjejen som misshandlat sin kropp under år, men fortfarande har ett normalt BMI? Stackaren har förlorat sin mens och kan med otur i framtiden inte bli gravid. Förstå att något så pass vackert tas ifrån dig, möjligheten till att bli gravid och få uppfostra ditt eget barn.

Jag kan även tala ur egen erfarenhet. Jag gick ned 15 kilo, och folk såg det på mig och blev oroliga. Men fortfarande inte så pass oroliga att de såg att jag behövde intensiv och allvarlig hjälp, då jag inte var "anorektiskt smal" (för övrigt ett uttryck som jag hatar att använda). Att jag är kille gjorde inte saken bättre, då jag inte vågade tala öppet om det eftersom det ansågs vara just en tjejgrej. Jag valde i stället att isolera mig allt mer och grävde mig omedvetet djupare ner i helvetet.

Men det viktigaste av allt, är att komma ihåg att ätstörningar är dödliga, för det är de. De är dödliga, och den okunskap som finns kring ätstörningar i dag bidrar inte direkt till att risken att någon dör utav en ätstörning minskar, utan snarare att den risken ökar. För att ha en ätstörning måste man ju vara pinnsmal, eller hur var det? Pfft. Ni ser ju vart problemet ligger och hur fel det blir när okunskapen bildar en form av krock med den ätstörda.

Detta problem går att lösa på många olika sätt. Nummer ett är att bara prata öppet om det. Ätstörningar är inte så skamligt som många tror, då det tyvärr är så pass vanligt som det idag är. Vi kan lösa det genom att undervisa om det i lättare form i skolan, gå igenom vad en ätstörning är och dess konsekvenser inom den lokala idrottsföreningen, eller kanske bara prata öppet om det inom familjen. Tillsammans kan vi rädda liv och minska antalet ätstörda i samhället. Våga ta upp frågan och visa att ni vill ha en förändring, så kommer världen förhoppningsvis se annorlunda ut om några år.

Joel Sjögren

Håller du med?
Tack för din röst!
Kommentera (9)
Kopiera länk
Dela