"Snälla kalla inte min älskade son för tjock – ni vet inte att han lider"
Martina Boström skriver att hennes sjuka son inte ska behöva utstå mobbing från vuxna.
Martina Boström är mamma till Maximiliam, 4 år.
Här har ni Maximiliam, fyra år och utåt alltid glad. Har har en sjukdom som få barn överlevt med. Han äter mängder mediciner efter de tuffa behandlingarna han har fått. Han gjorde en benmärgstransplantation 2012, vilket gjorde att hans sjukdom inte tog död på honom. Han har varit svårt sjuk efter den med mycket komplikationer.
Hans kropp kämpar ständigt med de sjukdomar han har fått efter transplantationen som en gång höll på att beröva honom på livet. På bilden ser ni en pigg kille som ser relativt glad ut. Varför måste ni beröva honom hans livsglädje? Alla ni människor där ute, snälla ta lite hänsyn till att vi alla ser olika ut. Ni har ingen aning om vad andra har gått igenom här i livet. Ni har ingen rätt till att kommentera andras utseenden överhuvudtaget, för ni vet inte någonting om någon ni ser.
Ni vet inte hur hårt de kämpar för att överleva! I dag satt jag på McDonalds med min son och skulle äta, vilket man brukar göra, annars överlever man inte. En flicka kom och satte sig bredvid Max, hon tittade på honom och började flytta sig närmare sin mamma precis som om hon vore rädd för honom. Max tittade på henne och log. Hon tittade bort.
Hennes mamma fick ständigt säga åt henne att äta sin mat då hon inte kunde flytta blicken från honom. Flickan var bara ett barn så hon förstår inte på samma sätt som vi vuxna gör, att han ser annorlunda ut på grund av något. Men vet ni vad som skrämmer mig? Jo, ni vuxna som talar högt och tydligt om att man inte ska ge sina "tjocka barn" snabbmat, utan att ens tänka den tanken att han kanske är sjuk? Han kanske har gått igenom mycket i sitt liv, han kanske är svullen? Jo för vet ni: Det är kortisonet han äter som gör honom svullen. Han är inte tjock!
Jag stod i kön i kassan på Ica tillsammans med Max som älskar att hålla i sina saker och ge kassören/kassörskan, det för att sedan få tillbaka det han gett dem för att scanna in. Han hade en godispåse i handen och två damer stod bakom mig och sa då högt och tydligt: "Herregud stackars barn som har såna föräldrar som ger barnet godis när han är så tjock." Jag sa ingenting tillbaka utan hoppades på att Max inte hörde. När vi kom hem så frågade Max varför han var tjock.
Ska ett barn på fyra år fråga en sådan fråga när han inte har ätit sig tjock utan är svullen på grund av sina mediciner? Vart vi än går så tittar folk, barn blir rädd för honom och vuxna människor talar högt om hans utseende. Maximiliam har hört för mycket nu. Ni vuxna har talat så högt att mitt barn inte vill leva längre. Han är inte dum, eller blind.
Han förstår precis allt ni säger och han förstår era blickar! Han berättar för mig hur ledsen han är. Han använder orden: "Jag orkar inte mer. Jag vill inte mer", och det är tack vare den sjuka världen vi lever i. Det ni inte vet om andra har ni ingen rätt att tala om. Min son ska inte behöva stanna hemma för att ni inte förstår allvaret. Jag ska inte behöva känna mig som en dålig mamma som ger honom godis på en lördag för att han är svullen. Vi ska inte behöva bosätta oss inomhus för att ni inte kan bete er. Ni förstör hans självförtroende genom att tala högt om hur han ser ut och vad han får äta och inte.
Han är fyra år och han är sjuk. Han har klarat av många svåra saker i livet som ni inte ens visste att man kunde. Så jag ber er nu, snälla! Om ni inte har någon aning om vad andra har gått igenom, tala då inte högt och tydligt om era åsikter om hans utseende, eller vad ni tycker det är fel att ge honom eller inte. För ni vet inte alls hur det sårar en annan människa som faktiskt gör allt för att överleva och vara glad. Tryck inte ner honom mer, för han har det inte lätt.
Snälla sluta titta så underligt på honom, för han förstår vad du tycker om honom genom ditt sätt att titta. Han är människa precis som ni. Så snälla, sluta.
Martina Boström
