"Lärarna såg mig som lat och omotiverad"

Jag fick min ADD diagnostiserad för snart ett år sedan, när jag var närmare 18 år. Det är en väldigt sen ålder att få reda på att man har en diagnos, oftast så får man veta det vid ung ålder. Jag har kämpat nästa hela mitt liv med det här utan att jag visste vad det var för fel. Jag säger inte att det är något fel på mig, men det är många saker som jag kanske har svårare med än andra.

Skolan har alltid varit ett problem för mig, mina lärare har bara trott att jag är lat och inte bryr mig om skolan eller min framtid. När jag började gymnasiet så skolkade jag väldigt mycket. Det på grund av att de vännerna jag hade slutade, så jag blev ensam där utan någon jag kände, och för mig är det väldigt jobbigt då jag har dåligt självförtroende och oftast vill ha någon med mig för då känner jag mig starkare.

Jag försökte att gå till skolan ett par gånger ändå, men när jag var i klassrummet så var jag helt ensam, även fast det var andra där så var det ingen som pratade med mig, ingen som försökte visa att jag kunde vara med dem, även fast de såg att jag var själv varenda gång. Alla tittade på mig som att jag var dum i huvudet. Jag kände mig kränkt av deras blickar även fast det kanske inte var menat så från dem.

Jag vågade inte berätta det här för någon, inte min pojkvän eller min mamma. Jag kom bara på en massa ursäkter hela tiden till varför jag inte skulle gå till skolan, och det blev möte med rektor, kurator och så vidare. Men jag ville inte berätta den riktiga andledningen till varför jag inte gick till skolan. Jag skämdes för att jag inte hade några kompisar i klassen, jag tyckte de va pinsamt. Jag gick igenom en massa möten med skolan, och ljög för att jag skämdes så mycket.

Det gick till och med så långt så att min rektor trodde att jag höll på med droger för att det inte fanns någon riktig anledning till varför jag inte var i skolan. Jag fick gå på möte med socialen, och en utav hans anledningar till varför han trodde att jag höll på med droger, var för att jag tydligen hade sett väldigt glad ut i skolan en gång när han sett mig, och då tänkte jag: "Vadå, får jag inte se glad ut?"

Det var kränkande, att bara för att jag var glad en gång så betydde det att jag höll på med droger. Så till slut berättade jag för mamma varför jag inte gick till skolan, och det var så skönt när jag berättade för då förstod hon. När jag är i en stor grupp med folk som jag inte känner så är jag rädd för att bete mig konstigt, jag tänker på allting jag säger, hur jag beter mig och hur jag rör mig.

När jag är med mina kompisar så kan jag vara helt mig själv, för att de vet vem jag är. När jag är mig själv tycker jag om mig själv, allt handlar om bekvämlighet för mig, och så tror jag det kan vara för många med ADD/ADHD. När jag utrede min diagnos så sa en läkare till mig att det är vanligt att flickor i min ålder inte får någon hjälp, oftast för att till exempel skolan inte inser problemet, de tror bara att man är lat eller så.

De ser inte att det kanske finns någon diagnos i bilden. Det jag vill förmedla till folk med denna debattartikel är att snälla hjälp ungdomar, försök att inse att det kanske finns ett större problem i bilden. Oftast ligger det någonting bakom varför man beter sig som man gör, och forsätt kämpa alla ni där ute. Jag kämpar varje dag med min diagnos, och jag har kommit långt på ett år, och för första gången så kan jag ärligt säga att jag är lycklig.

Saga Göransson