"Det här är till dig vars hjärta är stängt"

Så är vi då där igen, på samma ställe som i våras när mer än tusen personer på kort tid drunknade i Medelhavet och där vi var i oktober 2013 när 368 personer dog i den stora katastrofen utanför Lampedusa. Mönstret är detsamma, samma ledare i EU säger att något måste göras, samma skribenter skriver att nu får det vara nog, samma personer delar bilder på döda barn på Facebook. Sedan går folk tillbaka till sina TV-soffor, fotbollsträningar, vinkvällar och shoppingrundor. Och utrymmet lämnas återigen över till den ihärdiga, växande massa vars rädsla, för att behöva ge upp några av sina egna privilegier, ytterligare har ökat av bilderna på de döda barnen. Den massa som säger stopp, som säger att de där barnen inte är deras ansvar, som på allvar tror att det på ett humant sätt går att hindra människor från att fly.

Själv mår jag illa. Jag har ägnat förmiddagen åt att läsa om den senaste tidens vidrigheter, om gränspolisens våld i Makedonien, om de 71 personer som kvävts till döds i en frysbil i Österrike, om de 50 människor som besättningen på det svenska kusträddningsfartyget Poseidon hittade döda i ett lastrum, om de ytterligare hundratals som dött på Medelhavet de senaste dagarna. Men precis som för de allra flesta så kommer de jobbiga tankarna om att jag borde göra mer snart förpassas långt bak i huvudet, även om de kommer fortsätta ligga där och gnaga. Vi befinner oss mitt i en katastrof och det enda vi mäktar med är att dela bilder på Facebook. För vi måste ju samtidigt hinna läsa klart den där romanen eller måla huset eller ringa veterinären eller boka weekendturen till New York. Jag mår illa, men uppenbarligen inte tillräckligt illa.

Kommer ni ihåg när man satt där i klassrummet och såg Schindler’s list på historialektionen, eller när hen som hade överlevt Förintelsen kom och talade, och alla efteråt sa att det där skulle man själv aldrig ha tillåtit ske. Känslan var så stark, så stark. Själv skulle man ha sagt stopp, man skulle ha gömt folk, man skulle ha ställt sig framför gevärspiporna. Det var ju så lätt att säga då, omgiven av en trygghet som sa att det aldrig kommer hända igen. I den trygghetskänslan har jag levt största delen av mitt liv. Men inte längre. Plötsligt förstår jag precis hur lätt det skulle kunna hända igen. Min starkaste drivkraft i allt det jag gör är rädslan för att det en dag kommer vara för sent och att jag då ska stå där och ångra att jag inte gjorde mer.

LÄS ÄVEN: Över 100 flyktingbarn dumpade i Göteborg av människosmugglare – en pojke har dött

Det här inlägget riktar sig egentligen inte till er som delar de där bilderna på Facebook (även om jag är fullt medvetenhet om att det främst är ni som kommer att läsa det här). Ni har ju åtminstone gjort någonting. Tanken är inte att ge er ett dåligt samvete som troligen främst skulle leda till att ni nästa gång inte gör någonting alls. Den där delade bilden kanske gav någon ett nytt perspektiv på tillvaron och den kanske påminde någon om att det ändå är riktiga människor vi pratar om, riktiga människor som dör. Den kanske faktiskt gjorde skillnad. Nej, det här inlägget riktar sig främst till dem som inte längre berörs av bilder på döda barn, som fnyser åt alla uppmaningar om att öppna sina hjärtan, som tycker att det får vara nog. Jag ska försöka förklara hur jag tänker på ett sätt som även går in hos den vars hjärta för länge sedan tagits ur ekvationen.

Det som sker i världen just nu är inte på något sätt enkelt. Min egen utgångspunkt ligger i en acceptans av att världen är i snabb förändring. Vi kommer att blandas upp, till stor del är vi redan där. Jag tror inte på att försöka hålla tillbaka eller sakta ner den utvecklingen. Det är bortkastad energi. Man behöver inte gilla det, men man behöver acceptera att det är så det är. Om vi kunde enas om den utgångspunkten så är jag övertygad om att vi skulle hitta bättre lösningar, och det behöver gå fort nu. Människor kommer att fortsätta komma och ju mer tid vi slösar på att diskutera huruvida de är välkomna eller inte, desto mer konfliktfylld kommer den här övergången att bli och desto fler människor kommer att lida på olika sätt.

Jag hör många nu som förespråkar någon typ av ”halvhalt” i systemet. Alltså att vi under en period skulle försöka minska antalet personer som kommer hit, så att vi hinner få ordning på systemen, och att vi därefter skulle kunna öka antalet igen. Som om det var en kran man kunde vrida på eller av. Den som fortfarande tror att det är enkelt att begränsa rörligheten in i eller ut ur ett land har nog inte hängt med i utvecklingen. De allra flesta flyktingar som kommer till Sverige har kommit hit på olaglig väg, de har rest genom Europa gömda eller med falska pass. Det är alltså personer som man egentligen redan idag försöker hålla borta. Asylrätten innebär att människor har rätt att söka skydd i ett land när man väl är på plats, men det gäller att ta sig dit först. De enda vi ”tar hit” är de 1900 kvotflyktingar som vi i samarbete med UNHCR hämtar i flyktingläger. Det första vi gör när en konflikt startar någonstans är att ta bort möjligheten för personer därifrån att komma hit på laglig väg, tror man att personen kommer att söka asyl när hen väl är på plats så nekar man visum. Man kan på laglig väg komma som anhörig eller arbetskraft, men det är inte enkelt.

LÄS ÄVEN: "Han är bara 14 år men Migrationsverket säger att han är 20 år"

Ett av alternativen som nämns för att minska antalet som tar sig hit är att stärka gränsskyddet. Det kan göras såsom i Makedonien med hjälp av våld och vapen eller som i Ungern med hjälp av murar och taggtråd. På Medelhavet skulle det innebära att man skulle knuffa tillbaka skrangliga båtar ut på havet eller skjuta mot dem. För att stärka det svenska gränsskyddet skulle man behöva bygga gränser som idag knappt existerar. Det man kan se i länder som försökt hålla tillbaka stora strömmar människor på det här sättet är att det sällan fungerar på längre sikt. Folk hittar alternativa vägar. Se bara på gränsen mellan USA och Mexiko eller tunnlarna ut från Palestina. Gång på gång kan vi se att den som bestämt sig för att fly, oavsett om det är från krig eller från fattigdom, är beredd att utsätta sig för väldigt stora risker på vägen. Det är för att ta sig förbi gränsskyddet som människor betalar stora summor till kriminella organisationer för att få en plats i en fraktcontainer eller för att trängas samman med många andra på flaket av en lastbil. De här systemen göder varandra. Visst kan man skärpa straffen för flyktingsmugglarna och lägga mer resurser på att jaga rätt på dem. Så länge desperata människor inte har något bättre alternativ så är dock risken stor att det istället leder till att vägen blir ännu farligare när smugglarna hittar nya sätt att ta sig förbi gränsskyddet. Med en utveckling där fler och fler rika länder väljer att stärka sitt gränsskydd så är ju frågan också vart folk ska ta vägen? Och vad leder det till om vi tvingar dem att vara kvar i konflikter och förtryck. Inte bara för de själva, utan även för världen som helhet.

Det andra förslaget är att försöka bli av med folk när de väl är på plats i Sverige och har sökt asyl. Vissa menar att vi borde göra det svårare att få asyl. Den stora frågan är ju då vilka det är som inte ska få stanna. Jag ber den som hävdar att det här är ett bra alternativ att sätta sig och gå igenom en rad asylärenden och försöka avgöra vilka av dem som fått ja, som egentligen borde få nej. Vissa pratar om att det bara borde vara så kallade konventionsflyktingar som får stanna. Förutom att vi ingått internationella avtal som innebär att även alternativt skyddsbehövande ska få asyl, så tror jag det är bra att sätta sig in i vilka människoöden det är som faktiskt gömmer sig bakom de torra orden. Det är väldigt liten skillnad mellan de båda kategorierna när det kommer till det lidande människor har upplevt. Men låt oss ändå säga att vi skulle fatta ett beslut som innebär att till exempel människor som flytt sin by i Syrien för att IS omringat den plötsligt ska skickas tillbaka. Vart ska vi skicka dem? Tror ni på fullaste allvar att det finns något grannland som glatt skulle ta emot dem? Eller ska vi släppa dem med fallskärm över syriskt territorium? Det här är en fråga som man måste ha med i beräkningen. Redan idag har vi en massa människor i Sverige som av olika skäl inte kan skickas tillbaka någonstans, trots att de fått avslag på sin asylansökan. De människorna lever i ständigt limbo och har ju knappast särskilt goda förutsättningar att snabbt komma in i samhället och försörja sig själva, som exempel. Saker är inte så enkla som många verkar tro. Det går inte bara att ”skicka ut” folk. De måste också ta vägen någonstans.

Sedan har vi den tredje väg som nu förespråkas av allt fler, nämligen att vi borde skicka ut signaler som är tänkta att få färre att söka asyl i just Sverige. Som om en förändring av permanenta till tillfälliga uppehållstillstånd skulle göra att fler sökte sig till länder som Ungern, Danmark och Grekland istället. Länder vars främlingsfientliga rykte nått långt. Länder där de internationella företagen nu larmar om att de har svårt att rekrytera viktig kompetens från andra länder på grund av dessa rykten. Tror ni verkligen på fullaste allvar att några mindre justeringar i Sveriges regelverk skulle förändra antalet som söker sig hit mer än på marginalen? Och om det nu verkligen ledde till att andra EU-länder, mot sin vilja, fick ta emot fler tror ni då att de skulle sitta lugnt och stilla och låta det ske? Givetvis inte. Att den här typen av miniförslag får så mycket fokus, som om det här var det viktigaste av allt just nu, är för mig helt obegripligt. Något man bör fundera på är också vad det leder till när människor som redan befinner sig här får höra att de egentligen helst inte borde vara här, att deras anhöriga inte är välkomna och att vi hellre skulle se att de sökte sig någon annanstans. Vilka signaler skickar det? Vad gör det med tilliten mellan människor? Det finns väldigt många människor i Sverige, varav en hel del är födda här, vars nära och kära nu befinner sig i akut fara. Fundera på hur ni själva skulle reagera om ni var i den situationen och fick höra från alla håll och kanter att det måste bli svårare för dem att ta sig hit till tryggheten.

Jag är trött på det här nu. Det får vara nog med daltandet. Hädanefter kommer den som förespråkar minskade volymer och halvhalter noga få svara på frågan om HUR det ska göras. Jag tänker inte längre låta folk komma undan med sitt okunniga svamlande. Alldeles oavsett allt så kommer det att fortsätta komma väldigt många människor till EU och Sverige och vi måste börja fokusera på att göra det allra bästa av den verkligheten. Stora förändringar måste till och vi behöver bli fler som lägger tid och energi på att baxa igenom dem, istället för att diskutera orealistiska låtsaslösningar.

Johanna Jönsson,
Riksdagsledamot Centerpartiet Stockholm