"Ätstörningar drabbar killar precis lika hårt som de drabbar tjejer"

- 08/09/2015, 11:47
Niclas Christoffer vill uppmana fler män att söka hjälp för sina ätstörningar.
1 av 3

Niclas Christoffer vill uppmana fler män att söka hjälp för sina ätstörningar.

Privat / TT

Det är ett problem att ätstörningar ses som ett kvinnorelaterat problem menar han.
2 av 3

Det är ett problem att ätstörningar ses som ett kvinnorelaterat problem menar han.

AP

Niclas Christoffer är författare, komiker och föreläsare​.
3 av 3

Niclas Christoffer är författare, komiker och föreläsare​.

Privat

Niclas Christoffer: "Det är en konstant vikthets i skolan och på fritiden vare sig du är man eller kvinna"

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Ätstörningar kan få förödande konsekvenser om de inte upptäcks i tid. Jag vet, för jag har själv i över 20 år kämpat mot sjukdomen, och i över 20 år har jag mött kunskapsgap kring mitt tillstånd. Låt oss därför tala om ätstörningar, men denna gång vill jag att vi lägger fokus på dem som inte får samma utrymme i ätstörningsdebatten – män.

När man är uppe i en ätstörning vet man oftast inte själv att man är sjuk, man inbillar sig att man har kontroll över sin kropp och sin hälsa. Kommentarer om ens viktnedgång blir en bekräftelse på att man åstadkommer något bra, vilket spinner vidare på sjukdomen. Om man har tur reagerar omgivningen i tid, men när en man insjuknar i ätstörningar reagerar ofta inte omgivningen på samma sätt som när en kvinna får märkbara problem med maten.

Det är en konstant vikthets i skolan och på fritiden vare sig du är man eller kvinna. Ändå har samhället fått en bild av att det endast är kvinnor som insjuknar. Mörkertalet hos män är stort och jag tror att mycket beror på att vi inte låter män få utrymme i debatten. På högstadiet blir vi berömda när vi förlorar vikt på vågen och när vi klär oss i stora kläder höjer ingen på ögonbrynen. Inte ens när jag bröt ett ben i foten men fortsatte träna trots läkarens inrådan att vila möttes jag av tvivel. De enda som märkte hur smal jag blivit var mina närmaste, de såg det i mitt ansikte.

Det var först när jag fyllde 29 år som jag till slut skrevs in på en ätstörningsklinik, där jag även slutligen också blev friskförklarad. Gruppterapi var det dock aldrig tal om, jag kände mig redan alltför utstött på grund av mitt kön att det inte kändes aktuellt. Det kändes inte bekvämt att som enda man öppna upp mig och berätta om mina problem, inte när normen ligger hos kvinnorna; jag kände mig malplacerad redan i väntrummet.

Så låt oss därför tala om ätstörningar ur en större publiks perspektiv, för det kan drabba oss alla, oavsett kön. En man som snabbt tappar i vikt, som har ursäkter varje måltid för att slippa äta och som tränar till sin bristningsgräns är inte frisk. Vi kan bli precis lika sjuka som tjejer om vi inte får hjälp i tid. Alla tar sig inte ur sjukdomen med livet i behåll och det blir inte lättare att överleva ensam.

Vi måste därför inkludera alla kön, alla åldrar och alla grupper i debatten. Låt oss berätta att vi också finns, att andra pojkar eller män med ätstörningar inte är ensamma. Att det finns de som vet precis vad de går igenom, att det inte är något att skämmas för. Ätstörningar är inte att leka med, och att tvinga gömma en sjukdom för att man inte vågar tala öppet om den kan vara livshotande. Låt oss tala om ätstörningar som drabbar alla.

Niclas Christoffer,
Författare, komiker och föreläsare