Jag sa nej, men han sprutade mig i ansiktet och sa förlåt

Det var en gång en tjej och en kille. Båda var unga och nervösa. Det var deras första träff efter ett långt samtal på Tinder och nu var det dags att äntligen träffas. På första träffen pratade de om allt mellan himmel och jord. Tjejen föll när killen kallade sig själv för feminist. Det var som i en saga.

Andra träffen gick över förväntan och snart var de båda nakna, tätt inlindade i varandra. Det var först när killen frågade om han fick komma på tjejens ansikte som hon kände obehag och sade ”nej”. Detta borde varit slutet på sagan, killen borde tagit sitt nederlag och backat och de hade levt lyckliga i alla sina dagar.

Men, ack nej.

För det var ingen saga. För det var jag som träffade denna killen, killen som ändå sprutade mot min kropp i en vinkel som gjorde att jag var tvungen att skydda mitt ansikte för att inte få allt i ögonen. Detta borde också varit slutet på historien, men ack nej.

Han förklarade att det var ett misstag, att han siktade på mina bröst och jag, som säkert många fler, valde att tro på honom. Han råkade säkert. Han hörde ju att jag sade nej. Där kunde också historien varit slut, men ack nej.

Nästa träff klädde vi av oss igen. Utan förvarning drog han ur sin penis och började spruta mig i ansiktet, han till och med drog ned mitt ben när jag försökte dra mig bort. Efteråt ville jag åka hem. Han förstod inte varför. Han bad om ursäkt, förklarade att det var en ”fixidé” han hade om sex. Att han tyckte det var sexigt att komma i mitt ansikte. Att han gillade det. Att han ville göra det. Han. Han. Han. Han.

Sex ska vara jämlikt och respektfullt för båda parterna, oavsett om man gillar ”vaniljsex” eller det hårdare slaget. Till och med inom BDSM, som kretsar runt att att använda makt och smärta i sexuellt syfte, är respekt för den andra parten ett faktum, inte ett frågetecken. Respekt för den andra parten borde vara en självklarhet.

Så varför var det då inte det denna gången?

Denna kille som på vår första träff kallade sig för ”feminist” och säkert trodde på det själv. Jag kände mig smutsig på ett sätt som han inte kunde förstå. Jag kände mig maktlös och nedvärderat för att min vilja om min egen kropp inte var lika viktig som hans.

Jag kände mig våldtagen i en situation jag borde fått njutning av.

Med detta vill jag diskutera termen ”boys will be boys” och machokulturen. Vad är det för kvinnosyn som ligger bakom ett sådant beteende? När ska ett ”nej” tolkas som ett ”nej”? Ett enkelt ”förlåt” kan inte reparera alla fel, inte när du tagit ifrån mig friheten att bestämma över mina egna sexuella val. Machokulturen finns fortfarande. Kulturen som ser kvinnor som objekt, redo att sprutas på för din njutning.

Klockan 17.20 dagen efter skrev han och frågade om jag fortfarande var sur på honom. Jag svarade inte, satte mig i stället ned i soffan och fortsatte skrubba bort sperman från ansiktet.

Lizette Edfeldt