Drogerna är det enda som räddar mig från mig själv

- 08/10/2015, 11:06
Rebecca Sandèn berättar om hur det är att leva med psykisk ohälsa.
1 av 3

Rebecca Sandèn berättar om hur det är att leva med psykisk ohälsa.

Privat / TT

Hon beskriver det som en mördare som hela tiden är dig hack i häl.
2 av 3

Hon beskriver det som en mördare som hela tiden är dig hack i häl.

TT

Rebecca Sandèn.
3 av 3

Rebecca Sandèn.

Privat

Rebecca Sandèn: "Jag inser att mördaren som förföljer mig inte finns på riktigt. För mördaren är mitt psyke. Jag inser att det är jag som kommer att ta död på mig".

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Föreställ dig att du blir jagad av en galen mördare som inte vill någonting annat än att döda dig. Hur mycket du än försöker fly så är mördaren så pass nära så att vilken sekund som helst så kan han fånga dig. Du springer för livet och försöker fly men du har ingen chans, för när dina krafter tar slut så får mördaren dubbelt så mycket kraft. Du vet om att du absolut inte vill bli mördad men dina ben orkar inte längre hålla upp din kropp för du är helt slutkörd.

Du tror att du har lyckats komma undan honom och du kan pusta ut. Men direkt när du känner dig lugn så möter du honom igen och du fortsätter att springa. Du, din mamma eller vilken person som helst på jorden hade aldrig klarat av att springa i ren panik varje sekund på dygnet det kan vi alla räkna ut.

Mördaren får tag på dig, sätter djupa ärr i dig men du lyckas att fly igen men du är svårt skadad. Du fortsätter springa men med dina stora sår så går det inte lika snabbt längre. Du börjar tvivla på om det är lönt att fortsätta springa, eller om du helt enkelt ska låta honom ta dig, genomföra sin smärtsamma tortyr och lämna dig på plats för att dö.

Efter allt kämpande så är tanken på att ge upp ganska så stor. Det blir helt enkelt nästan en längtan att han ska hitta dig så att du slipper vara rädd mer.

Du har slutat sova för du sitter uppe och övervakar allting som händer runt omkring dig. Du är vaken fysiskt för att hålla koll så att han inte hittar dig, men psykiskt så sover du för du är trött efter hur långt du har sprungit. Fast än att du inte har sovit en blund, för du håller vakt, så måste du göra dina vardagliga sysslor så som jobba, gå till skolan, sköta allt som behövs men samtidigt så måste du springa för att hålla mördaren borta. Hur går det ens ihop? Du kan inte springa men samtidigt vara kvar på stället och göra dina saker som är ett måste.

Plötsligt så hittar du en plats där mördaren aldrig kommer att hitta dig. Det är precis som om han aldrig har funnits och du kan äntligen andas ut. Du glömmer bort honom totalt, han har bara varit en dröm och äntligen kan du pusta ut och slippa springa. Du kan nog räkna ut vilken träningsvärk du har eftersom du har sprungit varje minut av dygnet i flera veckor. Utan att sova och utan att äta.

När du äntligen har funnit platsen där du känner dig lugn och nästan kan skratta över hur mycket du har sprungit helt i onödan för han finns ju inte? Tills den dagen då du får veta att platsen är förbjuden. Du får inte vara där och om du är där så kommer det att bli stora konsekvenser som kan leda till att mördaren kommer ifatt dig med stora steg. Vad hade du valt? Stanna kvar på platsen som lagen säger att du inte få vara på eller fortsätta bli jagad?

Det låter helt sjukt att man inte ska få slippa undan mördaren. Att staten tar ifrån dig din plats där du känner dig lugn. Det är nästan äckligt att någon kan bli behandlad på detta vis!?

Nu vänder vi på historien så att du inser vad det är jag har får leva med.

Mördaren finns inte. Jag springer för livet men inser att mördaren inte ens kan gå. För mördaren är mitt psyke. Det är jag som är mördaren och jag inser att det är jag som kommer att ta död på mig. Jag hittar platsen där jag känner mig lugn men inser snabbt att platsen inte är ett fint ställe utan att det egentligen är droger.

Det är droger som får mig lugn, för jag försvinner. Mördaren i mitt huvud dör och jag känner mig som om jag bara har drömt allt ihop. Men alla vet att drogerna inte är så bra, så i stället så börjar vi hacka på personen som flyr från en mördare. Jag får helt enkelt skylla mig själv att jag har en mördare bakom mig för jag är på den förbjudna platsen.

Så snälla, hacka aldrig på mig för att jag använde droger. Jag har bara flytt från min inre mördare. Jag har inte knarkat för att såra er, för det är coolt eller för det är roligt. Jag har använt droger för att överleva.

Rebecca Sandèn