Du gör sönder mig när du tvivlar – du måste sluta med det
Angelica Håkansson: "Nästa gång du tar sats inför en ny utmaning, kan du inte försöka låta bli att tvivla då? Kan du inte bara tro på att du kommer lyckas?"
Angelica Håkansson är krönikör på Skaraborgs Läns Tidning.
Denna text har tidigare publicerats på: www.skaraborgslanstidning.se/article/fattar-du-inte-att-jag-alskar-dig/
Alla Angelicas texter kan läsas på: www.nouw.com/Angelicatillsvidare
Angelica, kan du sätta dig hos mig en stund?
Det är en tendens jag upptäckt hos dig som jag tror att vi behöver prata om.
Jag har märkt att du ibland - när en ny utmaning hamnat på ditt bord - genast börjar tvivla. Tvivla på huruvida du kommer klara uppgiften. Tvivla på huruvida resultatet kommer att bli tillräckligt bra.
Ibland är tvivlet starkt, ibland är det bara ett svagt brus, men det finns ändå nästan alltid där.
När du får en utmaning målar du upp en mental bild av denna som om den låg ovanpå ett bord. Ett bord som är mycket högre än vad du är. Som du behöver hoppa av all din kraft för att nå.
Och jag älskar dig för det. Älskar att du är så ambitiös. Men Angelica, måste du verkligen ta så lång sats för att nå fram? Är bordet verkligen så högt? Och även om det är det – även om det så är FÖR högt – vore det verkligen så hemskt om du inte når ända fram? Framför allt, Angelica, när du står där och tar sats: Måste du tvivla?
Angelica, jag har sett tvivlet hos dig i bilen på vägen hem också. Sett hur du grubblar över de fel du tycker du gjort. Och jag förstår varför. Förstår att det är för att du håller ribban högt. Men Angelica, fattar du inte att du bara är en människa? Att du, precis som alla andra, har tusentals inre och lika många yttre faktorer som kan få dig att snubbla?
Måste du låta besvikelsen välla upp som syra inuti bröstkorgen, när du tänker på det som blev fel? Kan du inte bara ta lärdomarna, packa ned dem i väskan och sedan slänga ut allt annat genom fönstret? Jag tycker du ska göra det, för det finns inget du kan göra åt dåtiden nu ändå. Besvikelserna är tunga stenar – det gör ont att bära runt på dem. Kasta ut dem nu, Angelica. De gör ingen nytta ändå. Lärdomarna däremot, dem kan du ta med.
Jag var med dig när du begick de där misstagen. Jag känner till alla de där faktorerna som fick dig att fatta just de beslut du tog. Förstår till fullo. Kanske blev det fel, men jag vet att du gjorde ditt bästa. Och jag älskar dig.
Angelica, jag skulle vilja be dig att sluta tvivla nu. För det gör så ont. Och för varje litet uns av tvivel du känner skapar du sprickor i mig, genom vilka energin sipprar ut. Energi som inte leder till någonting alls. Energi som du annars hade kunnat använda för att bygga vägen mot just de där målen du har.
Och de där utmaningar du tar dig an; Jag vet ju att du älskar dem. Vet att du älskar det du gör. Så varför låter du då rädslan för att misslyckas lägga sig som ett lock ovanpå den lyckan? Varför låter du tvivlet hämma din upplevelse?
Nästa gång du tar sats inför en ny utmaning, kan du inte försöka låta bli att tvivla då? Kan du inte bara tro på att du kommer lyckas? Jag tror ju på dig. Jag vet ju vad du kan, och det vet egentligen du också. Och skulle du misslyckas, så finns jag hos dig. Jag kommer älska dig ändå, jag lovar. Kan du inte bara lita på att det finns en mening även med misstagen; Att du i slutändan kommer hamna där det är meningen att du ska hamna ändå?
Kan du inte bara vila i det – i hoppet och i kärleken från mig?
Du gör sönder mig när du bara speglar dig i dina prestationer och i bekräftelsen från omgivningen. När du blir beroende av dem.
Du gör sönder mig när du tvivlar och grämer dig.
Du måste sluta med det nu.
Med vänlig hälsning,
Självkänslan
--
Texten är skriven av Angelica Håkansson
