Män är alltid otrogna med eller mot mig

- 20/10/2015, 12:47

Privat

Johanna R. Alexiou: "Den sociala lagboken har inget straff för en otrogen man. Allt är den andra kvinnans fel. Men så är det inte. Den lagen måste skrivas om".

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Hittills under min karriär som sexuellt aktiv, har män oftast varit otrogna mot, eller med mig. Det har sällan funnits något mellanting. Jag har dessutom alltid varit väldigt emot otrohet, av alla dess slag. Framförallt en otrohet som är känslomässig. Det är värre än ett tomt sexuellt möte. I alla fall enligt mig.

Då mina erfarenheter ännu bara slutat i svek och besvikelse, har jag hållit mig till vanan att välja så kallade "bad boys". Killar som inte alls förstår mig. Jag har medvetet valt en relation helt utan intellektuell koppling. Detta med tanken - om han inte känner mig, är det inte mig han sviker och kastar bort. Det fungerade tills jag insåg att jag blev bortkastad ändå. Utan att jag fick något ut av tiden jag spenderade med honom. Utom självklart - besvikelsen.

En gammal flamma hörde sedan av sig. En väldigt het sådan. När vi lärde känna varandra var jag i en relation, och nu var han i en. Så då fanns det helt enkelt inga krav, eller något att förlora. Vi båda visste ju att han hade flickvän, alltså måste väl hans kontakt varit av vänskaplig sort. Jag bestämde mig för att öva på att släppa på mina spärrar och rädslor. Riva ner min mentala mur. Att vara ärlig, och att vara mig själv, helt enkelt. Jag ville bli motbevisad.

Vi började umgås. En lunch blev till fler, som blev till långa dagliga telefonsamtal. Konversationer som gynnade oss båda två, som vidgade våra vyer, känslomässigt och i teoretisk kunskap. En stark vänskap byggdes upp med tiden. Och för att vara tydlig i vad det här betydde för mig, så har jag aldrig tidigare kunnat diskutera eller prata på det här djupet med någon av det manliga könet. Någonsin.

Självklart fann jag honom attraktiv. Hans mörka tjocka hår i kontrast till dom hypnotiskt ljusblåa ögonen. Ett leende så brett och varmt, vackert inramat av hans perfekt fylliga läppar. Men jag svalde attraktionen då jag värderade hans vänskap och uppkomst i mitt liv mycket högre än så.

Vi satt i hans bil. Det var kallt men soligt. Tidig vår. Han skulle släppa mig vid Hötorget på vägen tillbaka till kontoret efter ännu en av våra otroligt roliga luncher på en fantastisk Indisk restaurang. Jag var så glad. Trivdes i hans sällskap, och kände mig bekväm med att dela mina tankar med honom. Han förstod mig. Han såg mig i ögonen, och yttrar plötsligt orden "jag tror inte du anar hur mycket jag kämpar emot min vilja att kyssa dig just nu." Om det nu är fysiskt möjligt, så svalde jag min tunga. Så chockad. Antar att jag skrattade till lite nervöst som svar. Strax efter att vi skiljdes åt ringde han för att be om ursäkt för vad han sagt. Att han förstod att det gjorde mig obekväm då han har flickvän.

Vi diskuterade ämnet otrohet. Han hade samma känsla av avsky mot det som jag. Ömsesidigt sa vi att vi värderade varandra som vänner så pass högt att det inte fick förstöras med något annat. Släppte det, och allt var som vanligt. Några dagar gick och vi sågs ännu en gång. Vi satt och drack kaffe på hans kontor efter jobbet. Pratade. Skrattade. Samtalsämnet var resor. Jag berättade om en resa jag gjort till Jamaica några år tidigare. Hur vi klättrade upp för vackra terräng och vattenfall, hur vi dansade på kritvita heta stränder till Bob Marley.

Plötsligt avbröts jag och min historia av att hans fingrar smekte min kind. Han var nära. Kände hans andetag. Jag tappade alla ord. Ögonkontakten var lång och elektrisk. Allt jag såg och kände var hans vackert lysande blå ögon och hans naket ärliga beundrande blick. Hans läppar rörde mina. Han kysste mig. Jag besvarade hans kyss. Den var magisk. Varm. Självklar. Rätt. Min kropp skakades om av någon slags lycka som var helt ny för mig.

Tills en ilande kall svallvåg av skuld vällde över mig. Vad höll jag på med? Stel och iskall drog jag mig undan. "Det här är fel. Det här är så fruktansvärt fel mot henne." Han svarade att han inte kunde tänka. Att när han var med mig kände han något han inte kunde kontrollera. Jag förstod precis vad han menade, för jag kände likadant. Men för mig gjorde skulden för ont.

Skulden blev till skam på min resa hem. Jag kände omgivningens dömande blickar. Jag kände mig smutsig. Jag ville duscha. Iskallt. Skrubba hela min kropp. Mina läppar. Dom smakade som honom. Det är en klaustrofobisk känsla att vara äcklad av sig själv. Jag äcklades av vem han fått mig att bli. Jag var nu "the other woman". Den andra kvinnan som fanns för att förstöra. Som var ond. Och det var ett smutsigt faktum som jag, hur jag än försökte, inte kunde skrubba bort.

Hade det varit i en film, hade åskådarna hatat mig. Hejat på henne. Den oskyldiga ovetande tjejen som så blint älskar honom och tror att han jobbar över. Så många av mina vänner jag under åren tröstat när de låtit sina tårar falla för en man, och en kvinna som stulit honom och lyckan ifrån dom. En sådan kvinna som nu var som jag. Jag kände mig som en hycklare. Falsk. Jag vågade inte berätta för mina vänner. Dom skulle säkert hata mig, precis som jag hatade mig själv.

Jag fick ett sms: "Jag tänker på dig". Det väckte fjärilarna i magen till liv.Jag ville döda dom igen. Men hur? Jag raderade smset. Kommande telefonsamtal, så försökte jag förklara mina motstridiga känslor. Han hade också skuldkänslor. Men något i hans röst sa mig att dom inte kändes som mina. Inte alls lika starka och smärtsamma. Det var ju trots allt jag som hade sagt stopp. Som ens tog upp diskussionen.

"Det ska inte hända igen." "Nej, det ska inte hända igen." Så varför lät jag hans läppar kyssa mina igen, gång på gång? Det kändes så fruktansvärt fel. Det högg i hela min kropp. Men dom kyssarna, för stunden fick dom mitt hjärta att pulsera ut kokande glittrande blod ut i hela min kropp. Jag hade aldrig upplevt den där magin. Den värmen. Det var som om jag ville ta tag i den där känslan. Greppa den, för att sedan minnas att det är så här det ska vara, för att aldrig någonsin nöja mig med det sämre igen.

Men hur greppar man glitter? Hur greppar man glittrande lycka som svävar och bubblar i kroppen, som endast en människa kan framkalla med sin närvaro? För sekunden efter att vi skiljdes åt, förvandlades glittret alltid till en skam och skuld som gjorde mig rent igenom olycklig. En ständig svidande gråt som försökte tränga sig ut ur mitt bröst. Bara smärta och förtvivlan.

Glittret blev nu ett beroende. En drog. Det enda som kunde dämpa min ångest för vad jag gjort, och den ångesten orkade jag bara inte bära. Den var för tung. Jag såg inte längre någon utväg. Ingen som kunde få varken mig eller henne att vinna. Vi var nu båda förlorade.Allt på grund av mig.

När jag går på Stockholms gator granskas jag av två olika blickar. Män ser sex. Kvinnor ser hot. Vilket är värst? Är jag inte mer än mitt blonda hår, bröst och röda läppar? Hade jag varit i ett förhållande med en trogen kärleksfull man om jag dagligen burit polotröja? Om jag varit osynlig? Är det mitt fel? Är skulden min?

Visst kan det kännas lite smickrande ibland. Att bli sedd. Men det gör faktiskt ont att alltid bli sedd som ett objekt. Särskilt när det blir personligt. När man inser att det fanns en baktanke med en relation. Att hans tycke för vår personliga kontakt, var för att utnyttja min kropp. Glittret var en illusion. Den man vars lycka fick mig att le, för honom var jag bara en erövring i ett ytligt kärleksspel. Det var inte värt mer än så. Jag är inte värd mer än så. Det måste väl vara därför jag alltid förlorar?

Nu när tiden har gått, och jag ser situationen ur ett mer objektivt perspektiv, och tack vare mina vänners ord, så blir jag arg på hur vi ständigt skuldbelägger och dömer hon som spelar spelets roll som den andra kvinnan. Hon är precis lika sviken och bedragen. Hon är också lurad av en falsk påhittad magi, framkallad av en manipulativ mans läppar. Lögner hon faller för. Vackra komplimanger, och häpnadsväckande intresse för henne som hon aldrig tidigare känt från någon förut.

Han är en lögnare. Spelet han spelar är rent bedrägeri och hennes situation blir så orättvis. Hon blir oskyldigt och ohörd dömd för brottet. Det är han som ska bära skulden och skammen som jag brottats med så länge. Var är hans ånger? Var är hans smärta? Den sociala lagboken har inget straff för en otrogen man. Hade den andra kvinnan inte funnits hade lyckan bestått. Alltså är det hennes fel. Men så är inte fallet. Den lagen måste skrivas om.

Jag var så hård mot mig själv. Alldeles för hård. Självklart var det jag gjorde fel. Självklart borde jag bemött hans ord mer kritiskt. Men hur lätt är det? Alla som känt en stark förälskelse vet hur förblindad man blir. Hur starkt hoppet är. Hoppet om att den där värmen är besvarad, och äkta.

Än idag slås jag av en daglig påminnelse, en skamsen påminnelse, om vad jag utsatt en annan kvinna för, och jag ångrar mig djupt. Samtidigt som jag ser det som en nyttig erfarenhet. Att han och jag, och det som hände var oundvikligt.

Mina mentala murar har jag byggt upp igen. Idag är dom starkare och högre än någonsin. Men vad är det egentligen jag skyddar mig för? När förlorade jag mest? När det fanns en annan kvinna? Eller när den andra kvinnan var jag?

Johanna R. Alexiou

Har du varit otrogen?