Kvinnor dör på grund av sitt kön – därför kallar jag mig feminist

Jag fick en fråga för en dag eller två sedan där en tjej undrade om jag var feminist, och jag tänkte direkt att det inte var en fråga med ett svar så enkelt som "Ja" även om jag önskade att det faktiskt var så lätt. Innan jag kastar mig in i texten vill jag bara inflika med definitionen av feminism som lyder "Feminismen är en rörelse som strävar efter att göra kvinnan jämlik med mannen. Detta gäller såväl socialt, politiskt och ekonomiskt". Nu tänker jag slänga mig in i debatten. och det gör jag med ett tal jag höll för klassen i början av terminen och det startade såhär:

"Just nu i denna sekund dör en kvinna långt bort härifrån och denna kvinnan dör inte för att hon är sjuk, inte för att hon mår psykiskt dåligt och inte heller för att hon står inför dödsstraff efter ett grovt brott. Hon dör för att hon är kvinna. Och hon dör för att hon är maktlös i sitt samhälle".

Några minuter senare drar jag paralleller från min uppväxt i Sverige till en flicka i samma ålder i Kambodja, och jag berättar om en dokumentär där ett gäng stora kändisar trampar in tillsammans med ett kamerateam i landet jag nyss nämnde för att dokumentera flickors utsatthet.

Jag berättar att det jag fick se under 100 minuter var barndomar från helvetet, orättvisor som aldrig borde få existera, fruktansvärt lite hopp om mänskligheten – och alldeles för stora mängder sorg. Flickor som säljs till bordeller, flickor som misshandlas, flickor som diskrimineras, flickor som lider och flickor som dör på grund av en enda anledning. Att de föddes till flickor, lever som flickor och en dag kommer dö som flickor.

När jag tänker tillbaka på bilderna jag fick se känns det som knivar i magen och jag får nästan svårt att andas. Jag tycker att det är så fruktansvärt orättvist att just jag fick äran att födas i ett land där vi kommit långt, och att mina föräldrar har älskat mig så fruktansvärt mycket under alla år. Att de har aldrig någonsin tvivlat på mig och min framtid.

För alldeles för många flickor ser livet för olikt ut mitt, och det tycker jag ännu en gång är ruskigt orättvist. Man föds i land som står på tok för still när det kommer till kvinnor och mäns jämställdhet och i för många fall möts man som nyfödd flicka till sorgsna och hopplösa ansiktsuttryck. Det är mer som en besvikelse än världens bästa dag, som mina föräldrar ser min födsel som. Ungefär fem minuter senare avslutar jag mitt tal med följande:

"Man ska aldrig någonsin behöva bli behandlad annorlunda för att man föddes till den man är. Man ska aldrig någonsin behöva lida på grund av sitt kön och man ska aldrig någonsin behöva dö för att man föds till flicka. Nästa gång du nekar till att feminism behövs, tänk till en extra gång på vad jag nyss berättade för er".

Det jag vill få fram är att vi som bor i Sverige har det väldigt mycket bättre än majoriteten av alla kvinnor på jorden, men det betyder inte att vi kan nöja oss där. För att uttala sig med något i stil med "Vadå? Jag har det jättebra här i Sverige och jag behandlas lika bra som alla mina killkompisar?" är det mest själviska och egoistiska man kan göra.

Bara för att du och jag har det bra, och turligt nog dragit den bästa lotten, betyder inte det att alla flickor har gjort det. Flickor dör på grund av sitt kön. Det beror på en jämställdhet som är för lågt prioriterad, och jag kommer aldrig tillåta det att vara okej. Aldrig någonsin. Det är just därför jag kallar mig feminist, för att feminismen är otroligt viktig.

Vilma Erlandsson