Jag är bipolär, det är inget konstigt med det

Tänk dig att lägga dig på kvällen och inte veta om du vaknar dagen efter och känner dig som Ior eller Tiger i Nalle puh. Eller tänk dig att du vaknar och känner dig som både Ior och Tiger. Tänk dig att du gråter hysteriskt ena stunden, för ingenting men sedan blir du plötsligt extremt glad och det är precis som att du aldrig gråtit. Tänk dig att aldrig kunna planera något längre fram i tiden för att du inte vet hur du kommer att må just då.

LÄS MER: Jag är inte min diagnos – jag är en person

Tänk dig att du ena stunden känner att ditt liv är helt underbart, men några timmar, eller minuter senare, tycker du att hela ditt liv är värdelöst. Tänk dig att känna att du aldrig är riktigt på plats. Du och dina tankar är någon annanstans. Du umgås med din familj och dina vänner, men du är så tankspridd att du inte kan koncentrera dig att umgås med dem du tycker så mycket om.

Tänk dig att känna ett enormt självförtroende ena stunden, men någon timme senare känna att du inte är värd något liv alls, att du lika gärna kan dö.

Eller:

Tänk dig att under flera månaders tid känna att ditt liv är underbart, du börjar upp med massa projekt, du är social och umgås med många människor. Du behöver knappt någon sömn, du köper massa nya grejer till dig själv eller andra, du har massor med sex med olika personer eller med din partner, du är pratglad och utstrålar ett självförtroende som är helt fascinerade för andra.

Du är kreativ och du känner dig smartare än alla andra. Det går skitbra på ditt jobb, kanske har du fått för dig att ta något ansvarsområde. Människor i din omgivning tycker att du är otroligt duktig som orkar med många projekt samtidigt, och som är så otroligt självsäker. Tänk dig att du känner dig oövervinnlig och ingenting kan stoppa dig. Du skulle kunna ta an dig alla projekt i världen, och ändå klara det. Du klarar allt.

Det låter helt underbart i dina öron, eller hur?

Men tänk dig då att det kommer en dag då allt det där försvinner. Självkänslan, kreativiteten, alla projekt är som bortblåsta med vinden, och du vill plötsligt inget annat än sova. Du försvinner ner i ett svart hål och hittar ingen utväg. Du är riktigt deprimerad och plötsligt är dina projekt helt avlägsna. Du orkar inte ta itu med någonting alls. Du orkar inte jobba. Ingenting.

Plötsligt undrar du vem den där personen med allt självförtroende var. Du börjar fundera på alla projekt du inte har avslutat och får ångest för att du inte har orken till att avsluta dem för att just nu har du ingen ork. Du vill bara sova och aldrig vakna. Tänk dig att detta är början på en långvarig depression. Flera månader, kanske ett år. Du vet inte. Inget särskilt har hänt i ditt liv som gjort dig deprimerad eller ledsen. Du bara är deprimerad, och du förstår inte varför.

Eller:

Tänk dig att du hamnar i psykos. Ett tillstånd som är mycket allvarligt och kan göra så att du skadar andra eller att du skadar dig själv. Tänk dig att under den här perioden hör du röster som säger diverse saker till dig, speciellt på nätterna. Tänk dig att du känner dig förföljd var du än går. Tänk dig att du en dag känner att du har ett uppdrag att du ska bota cancer, eller att du ska rädda alla i krig. Tänk dig att inte veta vart du är, inte ens om du är i ditt eget hem.

LÄS MER: Filip Hammar om sjukdomen: Jag bröt ihop och storgrät

Tänk dig att alla i din omgivning tjatar på dig och säger att du är sjuk – men du förnekar det. Du börjar hata dina vänner och familj. Plötsligt tror du att de vill dig illa. Tänk dig då att du en dag blir tvångsinlagd på psyket för att du försökt ta ditt liv eller någon annans.

Väl inne på psyket kommer din psykos att gå över. Tänk dig då att du börjar fundera på allt du gjort under perioden du var i psykos, och det värsta är att du inte ens minns allt. Du minns inte vilka du sårat. Det ger dig otroligt mycket skuldkänslor och du skäms för det du gjort. Tänk dig att du då har några månader framför dig av depression. För att efter varje psykos, följer en lång depression.

Så här är det att ha en bipolär sjukdom men det är svårt för andra att förstå. Det är i och för sig inte så konstigt. Det man själv inte har gått igenom kan man inte förstå, eller hur?

Men jag skulle önska att folk i allmänhet skulle försöka att förstå, och inte såg oss med psykiska sjukdomar som en börda för samhället. Så fort man säger att man tar mediciner eftersom man har en psykisk sjukdom så regerar människor – men det är inte konstigt att man tar mediciner om man har till exempel en ledsjukdom Då är det helt normalt.

Folk måste öppna ögonen nu och sluta se oss som har en bipolär sjukdom som svaga när de egentligen borde förstå att vi är extremt starka.

Anna Loftsdottir