Jag kan inte gratulera min pappa på Fars dag
Rebecca Fornstedt: "Jag lutade mig mot honom när jag blev svag, men jag fick lita till min egen styrka när hans kista skruvades igen"
Rebecca Fornstedt bloggar på modeflicka.se.
Jag kan inte gratulera min pappa på Fars dag, så jag antar att mitt grattis får bli såhär.
Varför sade ingen åt mig att det här är det som följer, efter alla år av farsdagspresenter och grattis? Med facit i hand kan jag säga att det inte gör utgången mindre smärtsam. Tvärtom borde jag slängt vatten på mig själv innan om jag vetat hur mycket det skulle bränna och svida den dagen.
Man kan tro att en given följd av att ha en pappa är att han alltid kommer finnas där, men det är inte verkligheten. Verkligheten är att något tvärt knipsar av ens förmån att kunna utbyta tankar, åsikter och känslor med honom.
Verkligheten är även för många barn att helt vara utan en manlig vuxen i sin närhet som är värd att ge titeln pappa. Hur motiverar vi för dessa barn att denna dag är för pappor, när pappor inte ens finns inom deras räckhåll? Vi har nog med bra män för att alla barn ska kunna få en pappa, så var brister det?
Nu tänker jag berätta en historia om min relation till min far för 380 dagar sen och min relation till min far idag. Samma verklighet, andra perspektiv.
Min pappa var några meter bort men nu kan inga mil jag vandrar på denna jord ta mig till honom. Han brukade lägga en prilla under läppen men nu har jag stått med ena foten i hans grav och strött en liknande typ av sönderdelad massa över honom.
- LÄS ÄVEN: 12 pappor vi älskar
Min pappa kunde tala med stora ord men nu har han inte ens en mun i genom vilken ord kan passera. Jag fick som värst spetsa öronen för att höra min pappa, hans höga ljudnivå kunde flytta berg men nu är han ohörbar i alla former av ljudförhållanden.
Min pappa höll en vakande blick på mig, hans blick var min befästa borg men nu har han inte ens ett öga att se med. Han höll mig i handen när vi sade godnatt och jag kunde känna hans blod som yttrade sig som värme men nu säger jag godnatt till en kall gipsskulptur av hans hand.
Ibland hjälpte min pappa mig att stänga locket på tröga burkar men nu har jag utan hans hjälp stängt locket till hans kista. Jag lutade mig mot honom när jag blev svag, men jag fick lita till min egen styrka när hans kista skruvades igen. Jag kröp runt benen på honom när jag var barn, nu skall jag gå på händer och knän runt hans grav.
Jag skäms idag för det jag inte förstod medan min pappa levde: att en pappa inte är ett odödligt mästerverk som alltid går att gratulera och göra utspel till. En pappa är också någon som en dag vilar i vigd jord utan att ge ljud ifrån sig, men han är nödvändigtvis inte mindre pappa för det. Han kan vara mer pappa i jorden än vad många andra pappor någonsin kommer att bli, på jorden.
Rebecca Fornstedt
